Cabriolet

Tak är ju någonting som man normalt uppskattar att ha över huvudet. Vår familj är inte på något sätt annorlunda än andra men just idag, just nu är vi glada över att taket är borta!

Här kom trapphuset upp tidigare.

Hörn av sovrum i dagen

Tappan från köksvåningen kom fram här. Här kommer nu badrum att byggas!

Ytterdörren kan man skymta i bakgrunden av en genomskärning av sovrumsgolvet! Hålet är det hål där det skulle ha funnits en balk....
 

Det händer grejer!! Nu ser vi fram emot att ha ett tak igen, men nytt och tätt och snyggt!!

 

Junta de Andalucia, Consejeria de Cultura.

Efter som vi har vår yngsta förmåga boende i Fuengirola under ett skolår så är det mycket som lockar i södra Spanien. Det var extra spännande att resa iväg under höstlovet. Vi skulle träffa vår "lilla" och få se med egna ögon det vi redan sett på Davíds bilder. Och visst var arbetet igång. Bilderna ljög inte men det hade inte heller hänt så mycket mer. Av vår trogne vapendragare Davíd fick vi svaret.
Vår lilla hus är ju, som ingen vid detta laget kan ha missat, beläget på historisk mark. Var man än sätter en spade i marken där på höjden så hittar man något av historiskt värde. Alltså ska vi inte gräva, absolut inte. Både den lokala och regionala byggnadsnämnden, Juntan i Grenada, var bekymrade över detta faktum att vi inte skulle gräva. Hur skulle vi då få vatten och avlopp till vårt hus?? Försökte vi föra dem bakom ljuset?? Davíd visste på råd och lyfte på en golvplatta för att bevisa att anslutning till rör finns sedan tidigare. Han tog ett foto på befintlig röranslutning och skickade detta till nämnda myndigheter tillsammans med ett brev som tydligt förklarade vad det var. Tillbaka kom ett anklagande brev som ifrågasatte varför vi grävt, vi hade ju lovat att inte göra så! På bilden syntes nämligen spår av jord. Jord som enligt avsändaren måste ha kommit från att vi grävt..... Att väggbeklädnaden plockats bort och därigenom blottlagt en gammal stadsmur som är murad med lera tog man inte hänsyn till. Jorden kom givetvis från ett grävt hål och inte från väggar. Nå väl, maken och jag började så smått ilskna till och så gjorde Davíd OCH Maria-Terésa. Ett intyg skrevs där vi dyrt och heligt lovade att vi inte skulle gräva - och det ska vi ju som sagt inte göra - dessutom skrev Davíd ett intyg på att om vi nu grävde så tog han på sig ansvaret. Maken uttryckte sin ilska i följande ordalag "Jag tänker åka dit med intyget själv och fråga vem som är den ynkliga amöba till chicken-shit som inte vågar ta något som helst ansvar!" Han frågade Davíd om de skulle åka dit tillsammans och spela good-guy, bad-guy. Davíd beklagade att han var upptagen den dagen men föreslog att vi skulle åka själva. Sedan tillade han att det kanske var bättre om jag talade med vederbörande. Vi förstod att de inte skulle uppskatta en uppretad ilsken viking. Med milda ordalag förklarade han för maken att det inte funkar så bra med ilska på spanska myndigheter - då flyttar man bara runt pappret och det tar ännu längre tid!
Vi får en fin vägbeskrivning och beger oss norr ut. När vi lämnar Almunécar i arla morgonstund är det härliga 19 grader, men väl i Grenada hade temperaturen sänkts märkbart där var det bara 8 grader!

Resan till Grenada gick via Salobreña över bergen. Det är en otroligt vacker resväg, inte hårt trafikerad och bred och fin motorväg.

Vi hade fått en mycket väl detaljerad körbeskrivning av Davíd, vi hittade snabbt ett parkeringshus och började vår promenad utmed kanalen bort mot Paseo de la Bomba 11 där Junta de Analucia , Consejeria de Cultura ligger.  

 

Det är ett fantastiskt vackert hus.

 

 

Inne var det minst lika vackert, som taget ur en saga..

 

Innanför dörren står en kvinna i säkerhetsvaktsuniform med batong hängade i sitt bälte. Där finns en ”båge” att gå igenom (likadan som de i säkerhetskontrollen på flygplatsen) och en röntgenapparat för medtagna väskor. Vi fick skriva in oss och visa PASS. Ett gott råd är att i Spanien alltid ha med sig PASS när du skall besöka myndigheter. I din plånbok ska du alltid annars ha ett ID-kort utfärdat av polismyndigheten (går kanske bra med dem utfärdade av banker också – men det vet jag inte) eftersom körkort INTE gäller som id-handling i Spanien!

Efter att ha blivit registrerade i besöksliggaren framförde vi vårt ärende och fick passera in. Vi ville få våra dokument inlämnade och stämplade och tänkte träffa Señora (Sra) Immaculada Raya.

Vi gick till stämplings damen. Lämnade in originalet av vårt dokument till henne och fick också vår kopia stämplad. Med detta ärende avklarat kom säkerhetsvakten till oss och frågade om vi hade ett av talat möte med Sra Raya. Det hade vi givetvis inte. Nu var det dags att ta på sig masken som gestaltar” en-förtvivlad-utlänning-som-inte-fattar-något”. Det var inte svårt för just så kände vi oss.

Den mycket vänliga säkerhetsvakten lovade ringa Sra Raya och bad oss därefter sitta ner en stund. Vi förberedde oss på en lång förmiddag i den vackra lobbyn. Döm om vår förvåning när det ett par minuter senare dyker upp en kvinna i 40 årsåldern som presenterar sig som Sra Immaculada Raya!

Vi framförde vårt ärende.  ”Vi vill gärna lämna detta dokument till er direkt. Kommer detta att räcka nu, eller behöver du mer underlag för att ge ditt godkännande?” Vår ögon utstrålade undergivenhet och oro. Jag tillade med underdåning röst att vi gärna kunde vänta på intyget, så att vi kunde få med det hem idag om det underlättade för Sra Raya.

Nej då. Det skulle räcka så bra. Vi behövde inte vänta. Godkännandet skulle komma nästa vecka!
Vi tackade allra ödmjukas och förklarade att vi hade väntat så länge och inte önskade något annat än att få flytta in.

Vi  tackade ännu engång för hennes hjälpsamhet och begav oss ut igen.

När vi promenerat en bit på Paseo de Bomba ringde Davíd och undrade hur det hade gått. Antagligen var han lätt oroad för att makens tunga hade sluntit och att någon form av ”chicken-shit” hade låtit höras i korridorerna på Juntan. Efter vår redogörelse var han mycket nöjd, även om han lät tveksam till den tidsram som Sra Raya hade utlovat. Däremot var han mycket imponerad över att vi lyckats få träffa henne. Något han själv aldrig lyckats med!

Senare på kvällen blev jag varse att María-Terésa inte var särskilt övertygad om den tidsramen heller men imponerad var hon över att vi fått träffa damen i fråga.

Vi fortsatte att imponera på både Davíd och Maria- Terésa eftersom veckan efter närmare bestämt den 8/11 kom beskedet, Sra Rayar intyg var på plats. Allt var klart för ännu en sista instans. (Det känns som att det finns många som är sista…)

 

Så till sist kom ett Whatsapp meddelande från Davíd. Ett vi väntat på i mer än ett år men den 13 november kl 11,43 lyste det upp våra telefoner.

”The license has been taken to the council meeting: official approval! Now you can take out the champagne! Demolition can start now!”