Vi har el!

Äntligen har vi el! Som vi har väntat. Idag kom beskedet från Davíd att nu har vi allt som behövs för att kopplas upp vi ska "bara" kontraktera oss med ett elbolag, sedan kommer de med mätare.

Vi ser fram emot en lite mer skyddad elledning, gärna dragen på insidan och inte hängade löst på utsidan huset.
Idag har vi också betalat handpenningen på köket, konstigt att det kan kännas spännande att BETALA något!!

Mars, äntligen

Vi hade nästan givit upp hoppet när brevet från Juntan äntligen kom den 26 mars. Det som var mest intressant var att de faktiskt inte hade något att klaga på. Allt vi önskade gick igenom.

Nu skulle tillståndet fram och tillbaka mellan byggnadsmyndigheten i Almuñécar och till Juntan och tillbaka ännu fyra veckors tid. Trots det så är vi nöjda eftersom Juntan redan sagt ja så kan ingen ändra på deras beslut. ÄNTLIGEN!!

Påsken och påsklovet närmar sig med stormsteg och vi packar väskorna ännu en gång för en resa till Almuñécar.

Nu är det dags att beställa kök, fönster, dörrar. Få fart på byggarna och elektriker. Gå till banken och öppna konton för barnen och en massa andra trevligheter. Kanske vi får vara lite lediga också?

Våra goda vänner skulle inte resa ner detta lov så vi skulle få klara oss själva.

Nå väl flyget skulle lyfta 19,15 långfredags afton och döm om vår förvåning när vi möter våra goda vänner på Säve! En påskpresent i förväg. Härligt!!

Väl framme i Malaga så gick vi för att hämta vår hyrbil. Visa av skada så valde vi Europecar denna gång – ett bra val. När kvinnan i luckan hörde att vi hade barn med oss såg hon till att vi fick en helt ny bil. En SEAT Ibiza som hade gått endast 11 km. Vilken skillnad mot Micran vi begagnat oss av förra gången!

När vi kom upp till den lägenhet vi hyr gick jag som jag alltid gör först av allt, till sovrumsfönstret för att "vinka" till vårt lilla hus. Döm om min förvåning när hela staden är helt svart. Inte en lampa lyser. Jag tyckte det var konstigt eftersom jag alltid, dag som natt tidigare, kunnat kika upp på kullen och se huset. Igenom det öppna fönstret hördes musik, det lärt spännande men vi var trötta och vi visste inte riktigt varifrån det lät så vi bestämde oss för att gå till sängs istället.

Någon minut senare när jag tittar ut ser jag plötligt att alla gatlampor lyser igen....

Lördag ser vi till att handla hem varor, allt är stängt på söndag och ett kylskåp som är helt tomt gör ingen glad.

På kvällen bestämmer vi oss för att gå ut och se om det är några påskprocessioner på stan. Vi har fått det berättat för oss att spanjorerna är mycket hängivna sina processioner. Vi hör musik som ljuder ifrån aquedukterna som ligger framgrävda i Almuecars centrum. Det visar sig vara ett "påskspel" där (jämför "julspel"). Vi kom dit försent för att få någon möjlighet att se något.

Vi lämnade efter en stund och promenerade förbi vårt hus och än en gång hör vi musik, denna gång inte alls långt ifån vårt hus. När vi lokaliserat platsen ser vi att man placerat ut en massa stolar på gatan just uppe vid San Miguel slottsruin. Det visade sig vara Golgata idag och publiken satt och väntade på att Jesus skulle komma släpandes sitt kors upp för "Via Dolorosa" ( Calle Antigua - ja just det "vår" gata).

Vi var trötta och kalla och ville inte vänta en timma ute i kylan så vi gick hem, men nästa år skall vi se hela skådespelet!

Varför staden var mörklagd?? Jo, det fick vi reda på dagen därpå då vår gode vän berättade att man har en mörker vandring, man vandrar under tystnad genom staden på Långfredagsnatten! Det skall vi absolut vara med på också, nästa år!!

Dagen därpå må vara söndag och Mercadona må vara stängd men det är loppmarknad!! Rastro på spanska. Vi har svårt att låta bli loppmarknader så vi knallar iväg. Det är en riktig loppmarknad där man kan hitta allt. Maken hittade ett handfat. Av sten - marmor, mörkt grönt, så fräckt. Inte dyrt men TUNGT!!

Så det var bara att börja bära....

Veckan gick i sommaren tecken.

Vi åt tapas i goda vänners lag. Vi njöt av solen. Vi beställde kök. Vi besökte banken. Vi drack kaffe med María Teresa.

Det var en fantastisk vecka. Inte nog med det när vi kom hem igen fick vi veta av Davíd att vi kommer att ha electricitet innan utgången av april!! Nu väntar vi på att ha en elmätare. Det går framåt!!

Februari

Väntanstider är inte förbi. Vi funderar och vacklar fram och tillbaka. Ska vi resa ner till Almuñécar vecka 7.... Är det värt resan ner och den extra hyra som det kostar?? Vad kan vi bidra med där nere??

Svaret på våra frågor kom från ett inte oväntat håll. Davíd hör av sig med frågan om när vi kommer nästa gång?? Han har valt ut tre byggare från alla de som lämnat in offerter. Kunde vi komma ner kanske och träffa dem och se vad de gjort för arbete i hus liknande vårt??

JA!! Det var den lilla knuff vi behövde, klart att vi kommer.

Flyget lämnade Säve 12 februari på förmiddagen. Vi hade i vanlig ording hyrt en bil via nätet.

Vi måste ha roat många andra bilhyrare när fyra personer från jättarnasland tillsammans med bagage försöker tränga sig in i en Nissan Micra!!! Det gick, tro det eller ej, men sonen bad med sin allra lenaste röst att mamman skulle försöka undvika alla gupp, och hål i vägen så mycket som möjligt. Det gjorde ont i huvudet på gossen och han var rädd att det skulle bli bucklor i bilens tak!!

Vi fick möjligheten att träffa flera byggare under veckan och fick då se hur man hade byggt om hus av samma sort som vårt. Vi åkte till Salobreña och valde ut golv till badrum, terrass och övriga golv. Men vi fick också möjlighet till att njuta av solen.

María Teresa och Luca tog med oss till Reina Sofia där de bjöd på en härlig middag vi njöt, alla!



Januari, i väntans tider.

Januari är för oss detta år en mycket lång månad. Vi väntar och väntar  och väntar på Juntans beslut. Skall vi få laga vårt hus så att det blir beboeligt eller inte…

Vår stackars Davíd slet sitt hår i desperation över den långsamma arbetstakt som råder på ”ombyggnadsmyndigheten”. Han ringde och försökte skynda på beslutet vilket gjorde honom närapå ovän med ”the lady in the Junta”.

Mitt i allt fanns humorn där som en livlina. Davíds kommentar ”De kommer aldrig att få hjärtinfarkt pga hårt arbete i alla fall, det kan jag lova” roade oss många gånger. Vi var lika otåliga som Davíd och hade så svårt att förstå vari problemet låg.

Huset skulle inte förändras nämnvärt. Vi behövde:

1.       Ett tak som var vattentätt.

2.       En dörr som gick att stänga

3.       Fönster som gick att stänga men som också släppte in ljus

4.       El

5.       Vatten

Vår enda extravagans var en förändring från glugg till franskbalkong, något som vi sett fanns på nästan alla andra hus i vår omgivning.

Problemet var som brukligt ”location”, vårt hus ligger i Gamla Stan och är klass II i kulturminnesmärkning. Det betyder att om vi varit belägna en gata upp på kullen så hade vi varit i klass I och inte fått göra någon förändring. Detta är något som har givit oss många myror i huvudet. Helt klart och förståeligt är att man inte får omvandla sitt urgamla hus till något helt nyskapat i en gräll färg. DET förstår vi och stödjer eftersom vi faktiskt väljer att köpa i hus i en historisk miljö, vi gillar den omgivningen. Men för vårt hus räkning innebar det att vi räddar huset från att ramla ihop! Allt för många hus i Gamla Stan ramlar ihop. Träd växer genom tak, om det finns något kvar, och murar kollapsar.
Vi kommer till husets och därigenom stadens undsättning. Vi satsar pengar och skapar arbeten i ett land där den ekonomiska krisen är ett faktum och där arbetslösheten är stor.

Vi menar givetvis inte att vi skall prioriteras framför alla andra men nog kan man öka arbetstakten om man vill.

Nåväl. Januari sniglade sig fram med kyla och is. Tack och lov kommer ett februarilov och vi får ge oss av igen.

Nyår 2011-2012

Vi hade turen att detta år få ha samtliga barn hos oss på julafton. Dessutom var både mormor och morfar med och farmor OCH barnens morbror, moster och fyra kusiner. Det är en riktig jul det. I julklapp fick samtliga av våra barn varsin biljett till Malaga med avgångstid kl 14,15 den 31 december.

Flygresan ner var mycket vacker.

Det var inte utan att maken och jag var lätt nervösa när vi för första gången skulle visa våra telningar huset. Vi hade varit mycket tydliga med att förklara att det ÄR litet och det ÄR skruttigt.
Men innan vi kom dit så skulle det firas Nyår.
Våra goda vänner hade även denna gång hunnit före oss ner till värmen och efter att ha slängt i oss paella hos Francisco II bokstavligen sprang vi som galningar upp till vännernas hus, som upplysningsvis ligger på toppen, från restaurangen, som, lika upplysningsvis, inte ligger på toppen, för att kunna beskåda tolvslaget från vännernas inglasade veranda högt över staden. Åtta högar med vita vindruvor låg staplade, en hög åt oss var. En druva per klockslag skulle intagas.
Himlen exploderade, ja, inte av vindruvorna men av fyrverkerierna. Spanjorer vet hur man skjuter fyrverkeri. När man såg det var det svårt att förstå att detta är ett land i ekonomisk kris!
Vi hade, som alltid i detta sällskap, en mycket trevlig kväll och sent, eller tidigt hur man nu väljer att se det, tumlade vi alla hemåt.

Dagen därpå var det dags för oss att besöka vår ruin.

Barnen var spända men mest spända var nog maken och jag. För oss var det mycket viktigt att barnen kände, ja, om inte som vi så nästan i alla fall. Det gjorde de.

Vi packade med oss lunch och åt stående i köket.

Vi gick på utflykt i staden. Nere på rådhustorget stod en julgran kvar.

Precis bredvid julgranen stod ett apelsinträd i sin fulla prakt.

Vilket var vackrast??

Veckan i Almuñécar innebar för maken och mig olika möten. Testamenten skulle skrivas och lämnas in hos Notarien, möte med arkitekt och advokat. Men också olika utflykter med "barnen".

Nerja stod högt på önskelistan. I Nerja ligger Europas största grottor. Även om man tycker att man har sett stora grottor tidigare så blir man mycket imponerad. De upptäcktes så sent som 1959 och är Spaniens tredje mest besökta utflyktsmål.

Barnen hade en sådan tur att det faktiskt var så varmt att man kunde bada. Vattnet var givetvis ishavskallt men den var varmt i luften.

De uppskattade gränderna, de små restaurangerna med sin tapas och shoppingen men veckans höjdpunkt var nog trots allt "De tre konungarnas parad".

Den 5 januari arrangerades en stor parad då de tre kungarna Melchor,Gaspar och Baltasar rider in i staden och på morgonen 6 januari hoppas barnen på att hitta presenter i sina skor som kungarna varit och lämnat under natten. (Kolla i din kalender vilka tre gossar som har namnsdag denna dag). Kungarnas parad kallas på spanska "La Cabalgata de Reyes". Enligt legenden kom de tre kungarna eller de tre vise männen till Betlehem den 5 januari och hade med sig guld, rökelse och myrra till Jesubarnet.

Vi hade givetvis ingen aning om vad som vi kunde vänta oss men vi hade fått veta att man kastade godis och presenter och att det likande ett karnevalståg, detta måste vi se!
Precis så var det.
Många olika karnevalsvagnar kom rullande en efter en. Allt från Disney till klassiska sagor var teman. På varje vagn satt barn klädda efter temat och de kastade karameller, hårda som sten på publiken som vilt plockade upp karamellerna och samlade dem i medhavd kasse. Sent om sidor insåg vi att det var en tävling. Vi såg VUXNA med paraplyer vända upp-och-ner för att i dem kunna fånga så många karameller som möjligt.
På vagnarna fanns även vuxna och de kastade ut presenter. Allt från parfymer till DVD och bollar. Vilket spektakel!! Men det var roligt, och trångt och högljutt, precis så som man tror att det ska vara och lite till.

Vår resa började närma sig sitt slut men vi hann ändå med att njuta av solen-

Vandra vår gata fram och tillbaka.

Vi hann också med att kryssa över "se vende" på fasaden

innan vi for hemåt igen där vi möttes av:

Då var det inte svårt att längta efter en lunch i solen även om den får intagas på muren utanför huset och inte på vår egen ägandes 



takterass.

Nå ja, terrassen är väl inte så inbjudande nu, men den blir!

November , december, 2011

Den 18 november tecknar vi kontrakt med Davíd López-Remiro Forcada, en arkitekt på orten som inte bara är arkitekt utan också byggnadsingenjör. Man måste ha båda delarna i spanien när man bygger!! María Teresa rekommenderade två olika arkitekter varav Davíd var en av dem. Både maken och jag föll för Davíd som var snabb att svara på brev och som talar och skriver utmärkt engelska. Nu börjar det verkliga jobbet. Huset vårt är klass II i kulturminnesmärkning. Alltså inte det som är svårast att få tillstånd att renovera med inte heller det som är lättast.
Vår kommunikation med Davíd flöt från början som på räls. Hur kan vi ha sådan tur?Ritningarna var fantastiska, han förstod exakt vad vi var ute efter. Eftersom huset är så litet måte man tänka "båt" och det kan Davíd.

Bortsett från gallret över fönster i övervåning så stämmer ritningen nedan med hur det ska bli.

Bygglovshandlingar skickade Davíd direkt till Juntan i Granada för att vinna lite tid
Dagarna gick.  Julen kom och gick och snart var det dags för oss alla att återvända till Almuñécar för att fira nyår.

7 oktober, 2011

Klockan segade sig fram denna dag. Klockan 12 ringde jag till advokatbyrån men fick inte tag i María Teresa. Hon var fortfarande kvar hos Notarien lät sekreterare mig veta. Det var svårt att fokusera måste jag medge och när maken tillslut ringde kl tre var jag helt uppskruvad. Allt hade gått bra. Papprerna var påskrivna men det hade varit ett äventyr, det stod klart.

När María Teresa kommit till Notarien så förväntade hon sig givetvis en familj om 14 där. Sönerna, som skulle skriva över huset till sina fruar, som sedan skulle sälja till oss. Men där fanns ingen familj som väntade. María Teresa väntade och väntade men tappade tillslut tålamodet och frågade rakt ut i rummet till de grupper av människor som stod utspridda där, "Finns det någon från familjen Romero López här??" Svaret "Ja" ekade från olika håll i salen. Det visade sig att familjen var sådana ovänner att de inte vill stå tillsammans. Inte heller ville någon ta första steget. Till slut blev María Teresa tvungen att ställa ett ultimatum; antingen kommer ni hit skriver under och hämtar er check eller så blåser vi av hela spektaklet. Då lösgjorde sig en av dem och tillslut troppade bror efter bror med vidhängande fru fram.

Checkar kvitterades och nu var huset vårt!! Jipppi!!

                                              Spanskt köpebrev.

3 oktober, 2011

Helgen var intensiv men lång, på måndagen kom äntligen beskedet att säljarna hade accepterat vårt bud! María Teresa berättade att hon och säljarna skulle träffas fredagen den 7 oktober kl 10 hos notarien för att skriva köpehandlingar. En vecka i väntans tider.

Dag 7, 30 september, 2011

På fredagar är det marknad i Almuñécar. Vi skulle gå dit men först gick vi till banken för att få våra konton, kort och koder. Därefter till advokatbyrån för en rejäl genomgång med María Teresa. Hon berättade utförligt hur allt kommer att gå till. Vi får veta att eftersom huset idag inte har någon lagfart så kommer det att ta två år för oss att få vår. Om någon under tiden kommer och har krav på att huset är deras kan de gå till domstol och få huset övertaget, men de måste då ersätta oss för ALLA utgifter vi haft för huset under tiden samt för alla rättegångskostnader.  Vi diskuterar pris och strategier och kommer fram till att María Teresa skall ringa säljaren och erbjuda 30 000 euro för huset och då lova säljaren att affären slutförs nästa vecka.  Hon gör så och säljaren låter meddela att de vill fundera på saken över helgen.

María Teresa förklarar också för oss att husförsäljning i Spanien har en speciell arbetsgång. Ägarna till huset, i vårt fall 7 bröder, säljer/överlåter det på sina fruar som i sin tur säljer till oss. Det betyder att inte mindre än fjorton olika kontrakt kommer att upprättas. Detta gör man för att minska risken för att något olagligt skall ske. Ju fler led ju krångligare… Det är mycket att fundera över och att sortera in i vår hjärna och vi kände oss nervösa, glada och förväntansfulla.

Vi lämnade advokatbyrån för denna gång. Träffade mamma och pappa, åt paella och badar.

Dagen därpå var det dags att åka hem till våra barn!

Dag 6, 29 september, 2011

Jag lämnar Almuñécar ganska tidigt denna morgon. Mamma och pappa skall landa kl 10 och jag är inte riktigt säker på hur lång tid bilresan till Malaga tar, jag gissar på en timme och det var helt riktigt.

Maken stannar kvar eftersom vi skall träffa arkitekt, byggare, säljare och advokat kl 13 i huset på Calle Antigua.

Resan till Malaga gick i nafs, det blev extra tydligt en månad senare då fortkörningsboten kom med posten! Planet var i tid och efter att ha utfordrat pappa något bar det iväg tillbaka till Almuñécar. Mor och far var förstås vansinnigt nyfikna på vad de skulle få se och frågorna var många. Jag försökte förklara så gott jag kunde.  Jag berättar att Almuñécar är en gammal fenicisk stad, att vårt hus inte har någon trädgård, det är ett sk. townhouse och vi kommer att få promenera den sista biten från det hotell där mamma och pappa är inkvarterade för de kommande nätterna.

                                                          Hotell Casa Blanca

När mamma undrar varför vi inte bara tar bilen upp till huset blir jag full i skratt men inser att hon inte vet att gränderna i gamla stan är trånga och att parkera en bil där är en omöjlighet.

Mitt i anstormningen av frågor så hör jag mig själv svara förklara att vi faktiskt inte håller på att köpa ett hus utan en ruin! Då blir det en fullständigt tyst i bilen men inte en tryckande tystnad bara en fundersam sådan.

Vi ankommer till Almuñécar och tar oss sakta med säkert upp till huset där alla är samlade.  Vi får ännu en gång titta på ”vårt” hus och vår förälskelse bara växer.

Nu visar det sig att det inte finns ett enda papper på huset. Det har varit i familjen ägo så länge att det inte finns någon lagfart. För att få fram den verklige ägaren till huset får man gå till skattemyndigheten för att få fram vem som betalat fastighetsskatten.

Det visar sig också att säljaren som vi mött är ombud för den egentlige säljaren vilka är sju stycken. (Ha i minnet vad vår skallige hjälte sagt om hus med mer än en säljare.) En av säljarna är dessutom bosatt på Kanarieöarna! Tack och lov finns det en fullmakt!
Samma kväll sitter vi på Rådhusplatsen och äter middag och vår gode väns mamma, som varit med på den första visningen, ansluter och får hela den dagens berättelse till livs. Det är hon som då slår fast att huset får heta La Ruina, givetvis, och det fick bli arbetsnamnet initialt

Dag 5, 28 september, 2011

Klockan 9 lämnar vi lägenheten på femtevåningen och beger oss genom en sömnig stad mot Calle Mariana Pineda och María Teresas advokatbyrå.

Där träffar vi på ännu två trevliga bekantskaper Luca och Mari-Luz. De skall ta oss med till Motil för att vi ska få våra N.I.E  nummer.

                                                                 Luca

Polisstationen är ett myller av människor och vi är så tacksamma för att vi får ha Mari-Luz och Luca med. Systemet är så vitt skilda vårt att vi inte för vårt liv kunde begripa tågordning eller vad som faktiskt sades i högtalaren!

Det blev vår tur och vi nickade glatt, visade våra pass och papper. Det stämplades vilt och så var det klart! I alla fall för oss och Luca. Vi satte oss på ett kafé utanför polisstationen medan Mari-Luz fick gå till banken för att betala en avgift för N.I.E  numren samt sedan ta kvittot från inbetalningen till polisen igen.

Åter i Almuñécar infinner vi oss hos Notarien. Där väntar María Teresa tillsammans med en dansk kvinna som översätter olika dokument som skall skrivas under i Notariens närvaro.

Vi får veta att Notarien är svår att förstå men att vi får göra så gott vi kan och går in ett vackert möblerat rum. Mitt i rummet står ett sex- eller åttkantigt bord klätt med grönt skinn med skinnklädda stolar runt omkring. Vi ska just till att slå oss ner når jag får veta att den stol jag valt är ”hennes”.

Vilken ”henne” funderar jag, men blir snart varse. Ner för den spiraltrappa, som ansluter från ett kontor en våning upp, skrider en mycket uppklädd och välsminkad kvinna i långkjol och höga klackar. Håret är välfriserat och naglarna nymanikurerade. Det var hennes stol jag varit på väg att ta. Mina skrynkliga shorts och tillika blus blev med ens mer skrynkliga.

Notarien läste upp vad som stod i dokumentet och vi nickade artigt när hon spände ögonen i oss. Vad hon just läst hade vi ingen aning om men vi visste vad dokumentet i stort handlade om. Det var en fullmakt som gav María Teresa rättigheten att i vårt namn skriva under köpekontrakt och säljbrev för huset samt även rättigheten att skriva under i vårt namn för andra saker, dock inte lånehandlingar och andra bankaffärer.

När vi omtumlade lämnar Notarien tar María Teresa med oss till Solbank, där vi får hjälp att öppna konton och bankkort.

Så här i backspegeln så kan man lätt förledas att tro att varken jag eller maken någonsin ägnat oss åt vare sig fastighetsaffärer eller bankaffärer utan att vi är/var riktiga noviser, ingenting kunde vara mer fel att än detta. Däremot hade vi aldrig förut ägnat åt dylikt i något annat land än i Sverige och vårt svenska system är långtifrån det samma som det spanska, ett faktum som vi blir allt mer medveta om allt eftersom tiden går.

Dagen därpå kommer mamma och pappa. Dessutom skall vi träffa arkitekt, byggare, säljare och advokat i huset....

Dag 4, 27 september, 2011

Förmiddagen sniglade sig fram men tillslut var det dags för oss att i samlad tropp ge oss av mot Calle Antigua. Vi var en mindre gruppresa som stod utanför huset kl 12. Våra goda vänner, mamman, en styck hund som tillhör det unga paret och maken och jag. Döm om vår förvåning och förtjusning när även vår skallige hjälte dyker upp. Vilken tur vi har!

Nu skulle vi äntligen få gå in.

Det fösta vi ser är något som i bästa fall kan kallas för kök. Det som finns kvar av det ursprungliga köket är ett diskställsväggskåp och ett underskåp med ho. I taket hänger en liten lampskärm i porslin/keramik. Lampskärmen är målad på det traditionella sätt som vi snart skulle se som något typiskt för Almuñécar.

En trappa upp finner vi det enda rum som finns i huset. Rummet är möblerat med ett otroligt stort träskåp som är i ett bedrövligt skick. Att detta blev lämnat kvar vid flytten har sin mycket naturliga förklaring, det går inte ut genom dörren!

Mer oroande är att putsen i taket har släppt, alltså är balkarna i taket rostiga och taket behöver bytas ut.  Golvet är fantastiskt fint röd-vit rutigt.

När vi går upp den sista trappan vet vi inte vad vi ska vänta oss men den utsikt som vi fick oss serverad var mer än v någonsin kunde önska!

Vi var sålda, vi hade redan flyttat in, om än inte fysiskt men psykiskt.

Vi återvände ner till gränden utanför där vår skallige vän hade börjat diskutera med säljaren om pris och vad som behövde göras för att få huset beboligt. Han uttryckte rakt ut att mer än 28 000 skulle hon inte vänta sig, huset är en ruin!

Riktigt så farligt var det inte berättade han sedan medan vi talade om vad huset behövde för att bli beboligt men det tänkte han inte säga till säljaren. Han räckte oss ett visitkort till den advokat som hjälpt honom med hans skilsmässa med orden. ”She is expencive as hell, but she is the best.”

Med vingar under fötterna gick vi ner till Francisco II för att äta och invänta siestans slut då vi kunde gå bort till Velasco Lawyers (www.velascolawyers.com) .

Vad vi åt den lunchen tror jag inte att någon av oss vet men vi blev mätta och belåtna. Vi visste ungefär var advokatbyrån skulle ligga så vi drog oss så sakteliga bort mot Mercadonan i vars hus kontoret skulle vara. Vi var för tidiga det visste vi kl var ca 15,30 och siestan slutar tidigast fyra. Eftersom det är varmt och vi snabbt blev törstiga slog vi oss ner på en bar för att dricka en läsk, det var innan vi fattade vad tapas innebar.

När vi sitter där och pratar ringer min telefon i fickan, det är min mamma som undrar hur vi har det och när jag berättar att vi är på väg till ett advokatkontor blir det helt tyst i luren. Sekunden senare inser jag mitt misstag och lägger till att vi funnit ett hus som vi vill köpa. Då blev det om möjligt ännu tystare. Tillslut säger mamma att hon ringer tillbaka.

Vi ler år samtalet och fortsätter smutta på läsken. Då ringer telefonen igen. Det är mamma igen som frågar om jag kan hämta dem på Malaga flygplats på torsdag kl 10.00. På mindre än en kvart har de funderat, beställt och köpt flygbiljetter för att få se vad i hela friden vi höll på med, det är snabba ryck!
Givet kan jag det men nu närmar sig klockan fyra och vi vill träffa denna advokat María Teresa Velasco så snart som möjligt.

Väl framme vid Mercadonahuset blir vi helt ställda. Det sätt vi har i Sverige med gatunummer och namn är inte desamma som i Spanien. Maken står med det röd-vita visitkort, som vår skallige hjälte försett oss med, i högsta hugg när någon knackar honom på axeln och ännu en gång hör vi klingade brittiska. ”Are you looking for the lawyars office?” Det är ingen mindre än byråns egen sekreterare som fått syn på oss.

Sedan rullade det bara på. Seketeraren tar oss med upp på kontoret. Informerar oss om hur gången är. Bokar en tid med advokat María Teresa samma l kväll kl 18.00. 

Vi börjar fundera på om vi är med i Dolda Kameran eller något liknande. Hur kan vi ha en sådan tur att allt bara flyter på? Lite misstänksamma lämnar vi byrån, går och handlar det sista går hem och byter om för att komma tillbaka till byrån kl 18.

Väl där träffar vi äntligen María Teresa, en kvinna vars professionalitet och värme fullständigt överrumplade oss. Inte nog med att hon verkade så fantastiskt kompetent, hon tog sig tid och förklarade för oss gång på gång tills vi förstod. Dessutom talade hon svenska och engelska, förutom danska och spanska!

                                                                  María Teresa
                                                                 

Kunde detta verkligen vara sant? Det var nästan för bra för det.

María Teresa berättade att vi var tvungna att ha N.I.E (Número de Identidad de Extranjero). Alltså ett personnummer för utlänningar. Numret behövdes för att kunna utföra fastighetsaffären för lagfarter och fastighetsskatt, för att öppna bankkonton osv. Vi blekande nog båda, det kan ju inte var lätt att få ett sådant nummer?

Jo då, det var det. Ett papper fylldes i. Uppgifterna var många det enda vi tyckte saknades var våra skonummer.

Vi skulle vara tillbaka till byrån nästa morgon kl 09.30 ha våra pass med oss, då skulle vi till grannstaden Motil för att träffa polis.

Vad vi gjorde den kvällen minns ingen av oss men jag gissar att vi var helt slut!

Dag 3, 26 september, 2011

Dags att gå ut på jakt. Våra vänner ringde oss och berättade att deras grannhus är till salu. Vi frågar om vi får våldgästa och kliva upp på deras tak för att se grannhuset uppifrån. Det gick bra men vi fick skynda oss de skulle strax ge sig av hemåt. Sagt och gjort upp taket for vi och huset inspekterades. Ett fint hus, men ville våra vänner verkligen ha oss så nära?? Jovisst, gärna..
-” Men tänk dig för, sa makan, på det huset lyser aldrig solen, det står i konstant skugga. Ta en titt på vägen här nedanför istället där lyser solen och där är det hus tillsalu det vet jag.”

Medan vännerna fortsätter sitt städande och stängande av hus knallar vi ner till gatan nedan för. Calle Antigua – gamla gatan hette den. Vi promenerar den trånga gränden fram och visst har min väninna rätt här är det flera hus tillsalu men vi vet vid det här laget att de kostar..

Plötsligt fångas mitt ögas intresse av en något annorlunda skrift på väggen.

Det är den lilla sjuan som lockar mig till skratt. Sedan tittar jag närmare på vad sjuan står på. Ett sött litet hus minsann…

Ut från grannhuset kliver en liten tant med hund. Min driftige karl frågar damen ifråga om ”La casa es basura o bueno?” På klingande spanska. Damen lyser upp och säger ”Buena, buena.” Sedan brister hon ut i en harang som vi uppfattade som att det enda som behövdes var lite färg. Hon ljög det kunde vi se med våra egna ögon. Dörren passade inte och fönsterna gick inte att stänga. Så att det vara var att måla som hon antydde var inte tillräckligt. Däremot lockade det oss att hon sa ”Poco de dinero” upprepade gånger.

Vi kikade in genom fönster och dörr och suckade och undrade hur skall vi kunna få till en visning av detta hus. Vi kan ju inte ens göra oss förstådda när vi står framför någon än mindre kommer det att funka på telefonen.

Vägg i vägg med det lilla huset ligger en liten Supermercado. Det är varmt, vi går in och köper vatten. När vi håller på att betala fylls entrédörren av en stor karl i blåbyxor, t-shirt och utan hår på huvudet. Denne jätte frågar på klingade brittiska om det fanns någon här inne som behövde hjälp med att översätta. Om det fanns?  JAAA!!!

Vår skallige hjälte erbjöd sig att ringa telefonnumret på väggen för att vi skulle få veta lite mer. När han sedan berättar vad som avhandlats i telefonen tappar vi hakan av häpnad. Huset var till salu för 36 000 euro och han hade bokat en visning för oss imorgon kl 12!

Det visar sig att han är byggare på orten och överöser oss med råd och dåd. ”Kolla innertak, om putsen släppt är det antagligen rost på balkarna och de måste bytas, alltså hela taket tas ner.” ”Om det är mer än en säljare, hoppa av, ingen spanjor har ordning på sina papper och ni får ett elände med lagfarten” Många olika råd haglade över oss men det vi främst tog fasta på var när mannen spände ögonen i mig och sa ”Du gör inte en enda fastighetsaffär i Spanien utan en advokat, hör du det!”

Hur i hela friden skulle vi kunna genomföra en visning på de få orden spanska vi kunde?? Våra goda vänner som hanterar spanska som infödda hade rest hem, vi känner ingen, det är redan måndag eftermiddag… Efter ännu ett samtal med våra goda vänner som nu landat på Landvetter får vi rådet att kontakta deras dotter och måg. Mågen är infödd spanjor från Madrid och har dessutom ett förflutet i byggbranschen.  Vår gode väns mor är också boende på orten och kunde följa med. Nu kändes allt bättre och vi gick och lade oss med en flock fjärilar i magen.

Dag 2, 25 september, 2011

En härlig dag i solen på stranden, det skulle sedan visa sig att det var den enda av det slaget under hela vistelsen!

Vi åt middag med våra vänner och njöt i fulla drag.

Dag 1, 24 september, 2011

Vi hade tillbringat många timmar vid datorn hemma i Sverige för att titta på vad som fanns tillsalu i Almuñécar. Det fanns faktiskt en hel del men det var dyrt och vi insåg att om vi hade tur så skulle vi kunna hitta en lägenhet med ett rum och kök till det beloppet vi hade till vårt förfogande.

Flygresan gick bra, det var inga bekymmer med att hämta ut hyrbilen och bilresan från Malaga gick som en dans. Solen sken, himlen var blå och vi mycket förväntansfulla. Väl framme utanför dörren till den för veckan hyrda lägenheten får vi ett kryptiskt SMS som ungefär lyder ”Ni får nog skynda er om ni vill handla mat. Saluhallen stänger tidigare idag eftersom det är lördag” SMS:et var från vår käre vän vars strandskata och lucka hade liftat med oss genom Europa i somras. Samme vän med lika vänlig maka skulle befinna sig på resa men inte i Almuñécar, något vi tyckte var synd.

Vi krånglade oss in i lägenheten, låsen var lite svåra att komma underfund med, och ur reskläder och i shorts och gav oss ut på äventyr. Eftersom staden för oss var helt ny beslutade maken sig för att skriva till vännen och fråga var vi hittar denna saluhall och får då svaret. ”Följ vägen som går utmed flodbädden och ta sedan fjärde till höger, du kommer att passera en klunga palmer på vägen”. Eftersom vi båda vet att denne käre vän brukar klaga över sitt dåliga lokalsinne blev vi mäkta imponerade över en så precis beskrivning men tänkte att han måste vara en synnerligen frekvent kund på saluhallen.

Saluhallen var en absolut fantastisk erfarenhet. Här fanns allt och lite till. Färska skaldjur, färsk fisk, ägg i alla storlekar, kött med torr och fin snittyta,  frukt och grönsaker, blommor och kryddor. Ja, vad vårt hjärta än begärde så fanns det här.  Men vi var hungriga nu!

Slaktaren från vilken vi köpte en fantastisk biff till middag gav oss en mycket förvirrad vägbeskrivning till en lunchrestaurang som han varmt rekommenderade och vi tog till apostlahästarna igen.

Efter att ha irrat omkring en god stund kommer vi plötsligen till en öppen plats, ett torg, med stolar och bord och fullt med folk. Efter en kort stund slår det mig att torget måste vara Rådhustorget som våra goda vänner så varmt har talat om. Medan vi står där och förundrat ser oss omkring får vi syn på, ja vem då om inte vår gode vän som ser ut som en katt som just svalt en kanariefågel. Mycket nöjd och glad, och ännu gladare blev vi. De hade lurat oss totalt och vi fick en mycket trevlig helg i goda vänners lag.

eller hur svårt kan det vara att bygga ett hus i Spanien

Ja, hur svårt kan det vara. Antagligen inte svårt alls om man kan språket... Kanske frågan egentligen skall omformuleras, vem är så tokig att hon/han får för sig att köpa en ruin och omvandla den till en juvel i ett främmande land. Ett land vars språk hon/han inte på något sätt är bekant med, inte heller med dess kultur eller byggnadsregler. Vem gör något sådant och vad i hela friden tänker de på??

Svaret är enkelt, vi, Åse och Bengt, har gjort så. Vi kan inte språket, vi kan inte byggnadslagar eller regler i Spanien, kanske inte ens tillfullo i Sverige. Vi blev helt enkelt förälskade och, som bekant, tankeförmågan blir klart decimerad när man är förälskad....

Först förälskade vi oss i orten Almuñécar.

Jag tror att det är lätt att säga att många med oss har drömt eller drömmer om ett ställe i solen. Ett ställe att rymma till under de kalla och långa vintrarna i Sverige. Vi hade kommit så långt i våra drömmar att vi hade en önskelista som vårt drömställe skulle uppfylla. Vi hade också bestämt att innan vi är 50 så ska vi ha vårt ställe klart. Vi ville inte vänta! Önskelistans innehåll var inte jättelång utan såg ut ungefär så här.

Vi ville bo i en levande by/stad. På en plats dit vi kunde åka när som helst under året, en plats som inte stänger den första september för att öppna igen i april. Det var viktigt att det fanns olika alternativa resesätt dit, inte endast flyg utan även tåg, bil och buss. Vi skulle kunna klara oss utan att åka bil när vi var på plats. Närhet till hav ett måste.

Dessutom skulle vi ha råd, inte att förglömma.

Nåväl, sommaren 2011 hyrde vi en lägenhet i Calahonda i närheten av Marbella och en eftermiddag i juni satte vi oss i bilen för att tillsammans med två av våra barn åka genom Europa, ner längst spanskasolkusten för att titta efter om vi kunde finna ett ställe som fyllde samtliga krav. Med oss i bilen fanns förutom vårt eget bagage även en kökslucka till en diskmaskin samt en strandskata i plåt. De båda sista föremålen skulle få åka med oss till våra kära vänners hus där lucka och skata skulle bosätta sig.

Efter en härlig resa genom Europa kom vi till Spanien och efter att ha kört hela kuststräckan hade vi ännu inte hittat vårt smultronställe. Maken, som är en pragmatiskt och krass sort uttryckte som följer:

-"Nej du, Åse. Du kan allt glömma Spanien. Jag vägrar bo i block 8, våning 4, cell 7 på ett konstruerat golfresort som stänger i september."

(Vi tycker båda om att spela golf så ingen skugga över golfmänniskor eller banor heller - för allt i världen - det passar inte oss bara att bo så)

Jag svarade att för mig spelar det ingen roll vilket språk de talar i landet vi skall bo, bara det är varmt. Vi bestämde oss för att lämna tanken på en plats i Spanien, det finns ju trots allt många vackra länder i södra Europa eller hur? Vad är det för fel på Italien, Frankrike, Grekland, Kroatien?? Inget så vitt jag vet.

I bakluckan pockade strandskata och lucka på vår uppmärksamhet och vi styrde kosan mot den ort där våra vänner har sitt sommarviste, Almuñécar.

När vi svänger av motorvägen mot Almuñécar Oeste och passerar Herradura så breder  Almuñécar ut sig som ett smycke utmed kusten.

Då utbrister maken

 -"Här ska vi bo."

Jag vet av erfarenhet att det är svårt, nästan omöjligt att påverka en envis norrlännings beslut och varför skulle jag. Som sagt vilket språk de talar struntade jag i bara det var varmt och vackert så varför inte.

En dag i Almuñécar gjorde oss än mer säkra och nu var det bara att börja leta.

När vi kom hem så bokades genast en ny resa, denna gång per flyg, till Spanien, för att se oss omkring.

Och, ja, strandskata och lucka kom fram och är nu tryggt installerade i ett vackert casita i gamla stan i Almuñécar.