Vår stackars Davíd slet sitt hår i desperation över den långsamma arbetstakt som råder på ”ombyggnadsmyndigheten”. Han ringde och försökte skynda på beslutet vilket gjorde honom närapå ovän med ”the lady in the Junta”.
Mitt i allt fanns humorn där som en livlina. Davíds kommentar ”De kommer aldrig att få hjärtinfarkt pga hårt arbete i alla fall, det kan jag lova” roade oss många gånger. Vi var lika otåliga som Davíd och hade så svårt att förstå vari problemet låg.
Huset skulle inte förändras nämnvärt. Vi behövde:
1.
Ett tak som var vattentätt.
2.
En dörr som gick att stänga
3.
Fönster som gick att stänga men som också
släppte in ljus
4.
El
5.
Vatten
Vår enda extravagans var en förändring från glugg till franskbalkong, något som vi sett fanns på nästan alla andra hus i vår omgivning.
Problemet var som brukligt ”location”, vårt hus ligger i Gamla Stan och är klass II i kulturminnesmärkning. Det betyder att om vi varit belägna en gata upp på kullen så hade vi varit i klass I och inte fått göra någon förändring. Detta är något som har givit oss många myror i huvudet. Helt klart och förståeligt är att man inte får omvandla sitt urgamla hus till något helt nyskapat i en gräll färg. DET förstår vi och stödjer eftersom vi faktiskt väljer att köpa i hus i en historisk miljö, vi gillar den omgivningen. Men för vårt hus räkning innebar det att vi räddar huset från att ramla ihop! Allt för många hus i Gamla Stan ramlar ihop. Träd växer genom tak, om det finns något kvar, och murar kollapsar.
Vi kommer till husets och därigenom stadens undsättning. Vi satsar pengar och skapar arbeten i ett land där den ekonomiska krisen är ett faktum och där arbetslösheten är stor.
Vi menar givetvis inte att vi skall prioriteras framför alla andra men nog kan man öka arbetstakten om man vill.
Nåväl. Januari sniglade sig fram med kyla och is. Tack och lov kommer ett februarilov och vi får ge oss av igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar