Dag 4, 27 september, 2011

Förmiddagen sniglade sig fram men tillslut var det dags för oss att i samlad tropp ge oss av mot Calle Antigua. Vi var en mindre gruppresa som stod utanför huset kl 12. Våra goda vänner, mamman, en styck hund som tillhör det unga paret och maken och jag. Döm om vår förvåning och förtjusning när även vår skallige hjälte dyker upp. Vilken tur vi har!

Nu skulle vi äntligen få gå in.

Det fösta vi ser är något som i bästa fall kan kallas för kök. Det som finns kvar av det ursprungliga köket är ett diskställsväggskåp och ett underskåp med ho. I taket hänger en liten lampskärm i porslin/keramik. Lampskärmen är målad på det traditionella sätt som vi snart skulle se som något typiskt för Almuñécar.

En trappa upp finner vi det enda rum som finns i huset. Rummet är möblerat med ett otroligt stort träskåp som är i ett bedrövligt skick. Att detta blev lämnat kvar vid flytten har sin mycket naturliga förklaring, det går inte ut genom dörren!

Mer oroande är att putsen i taket har släppt, alltså är balkarna i taket rostiga och taket behöver bytas ut.  Golvet är fantastiskt fint röd-vit rutigt.

När vi går upp den sista trappan vet vi inte vad vi ska vänta oss men den utsikt som vi fick oss serverad var mer än v någonsin kunde önska!

Vi var sålda, vi hade redan flyttat in, om än inte fysiskt men psykiskt.

Vi återvände ner till gränden utanför där vår skallige vän hade börjat diskutera med säljaren om pris och vad som behövde göras för att få huset beboligt. Han uttryckte rakt ut att mer än 28 000 skulle hon inte vänta sig, huset är en ruin!

Riktigt så farligt var det inte berättade han sedan medan vi talade om vad huset behövde för att bli beboligt men det tänkte han inte säga till säljaren. Han räckte oss ett visitkort till den advokat som hjälpt honom med hans skilsmässa med orden. ”She is expencive as hell, but she is the best.”

Med vingar under fötterna gick vi ner till Francisco II för att äta och invänta siestans slut då vi kunde gå bort till Velasco Lawyers (www.velascolawyers.com) .

Vad vi åt den lunchen tror jag inte att någon av oss vet men vi blev mätta och belåtna. Vi visste ungefär var advokatbyrån skulle ligga så vi drog oss så sakteliga bort mot Mercadonan i vars hus kontoret skulle vara. Vi var för tidiga det visste vi kl var ca 15,30 och siestan slutar tidigast fyra. Eftersom det är varmt och vi snabbt blev törstiga slog vi oss ner på en bar för att dricka en läsk, det var innan vi fattade vad tapas innebar.

När vi sitter där och pratar ringer min telefon i fickan, det är min mamma som undrar hur vi har det och när jag berättar att vi är på väg till ett advokatkontor blir det helt tyst i luren. Sekunden senare inser jag mitt misstag och lägger till att vi funnit ett hus som vi vill köpa. Då blev det om möjligt ännu tystare. Tillslut säger mamma att hon ringer tillbaka.

Vi ler år samtalet och fortsätter smutta på läsken. Då ringer telefonen igen. Det är mamma igen som frågar om jag kan hämta dem på Malaga flygplats på torsdag kl 10.00. På mindre än en kvart har de funderat, beställt och köpt flygbiljetter för att få se vad i hela friden vi höll på med, det är snabba ryck!
Givet kan jag det men nu närmar sig klockan fyra och vi vill träffa denna advokat María Teresa Velasco så snart som möjligt.

Väl framme vid Mercadonahuset blir vi helt ställda. Det sätt vi har i Sverige med gatunummer och namn är inte desamma som i Spanien. Maken står med det röd-vita visitkort, som vår skallige hjälte försett oss med, i högsta hugg när någon knackar honom på axeln och ännu en gång hör vi klingade brittiska. ”Are you looking for the lawyars office?” Det är ingen mindre än byråns egen sekreterare som fått syn på oss.

Sedan rullade det bara på. Seketeraren tar oss med upp på kontoret. Informerar oss om hur gången är. Bokar en tid med advokat María Teresa samma l kväll kl 18.00. 

Vi börjar fundera på om vi är med i Dolda Kameran eller något liknande. Hur kan vi ha en sådan tur att allt bara flyter på? Lite misstänksamma lämnar vi byrån, går och handlar det sista går hem och byter om för att komma tillbaka till byrån kl 18.

Väl där träffar vi äntligen María Teresa, en kvinna vars professionalitet och värme fullständigt överrumplade oss. Inte nog med att hon verkade så fantastiskt kompetent, hon tog sig tid och förklarade för oss gång på gång tills vi förstod. Dessutom talade hon svenska och engelska, förutom danska och spanska!

                                                                  María Teresa
                                                                 

Kunde detta verkligen vara sant? Det var nästan för bra för det.

María Teresa berättade att vi var tvungna att ha N.I.E (Número de Identidad de Extranjero). Alltså ett personnummer för utlänningar. Numret behövdes för att kunna utföra fastighetsaffären för lagfarter och fastighetsskatt, för att öppna bankkonton osv. Vi blekande nog båda, det kan ju inte var lätt att få ett sådant nummer?

Jo då, det var det. Ett papper fylldes i. Uppgifterna var många det enda vi tyckte saknades var våra skonummer.

Vi skulle vara tillbaka till byrån nästa morgon kl 09.30 ha våra pass med oss, då skulle vi till grannstaden Motil för att träffa polis.

Vad vi gjorde den kvällen minns ingen av oss men jag gissar att vi var helt slut!