Dag 6, 29 september, 2011

Jag lämnar Almuñécar ganska tidigt denna morgon. Mamma och pappa skall landa kl 10 och jag är inte riktigt säker på hur lång tid bilresan till Malaga tar, jag gissar på en timme och det var helt riktigt.

Maken stannar kvar eftersom vi skall träffa arkitekt, byggare, säljare och advokat kl 13 i huset på Calle Antigua.

Resan till Malaga gick i nafs, det blev extra tydligt en månad senare då fortkörningsboten kom med posten! Planet var i tid och efter att ha utfordrat pappa något bar det iväg tillbaka till Almuñécar. Mor och far var förstås vansinnigt nyfikna på vad de skulle få se och frågorna var många. Jag försökte förklara så gott jag kunde.  Jag berättar att Almuñécar är en gammal fenicisk stad, att vårt hus inte har någon trädgård, det är ett sk. townhouse och vi kommer att få promenera den sista biten från det hotell där mamma och pappa är inkvarterade för de kommande nätterna.

                                                          Hotell Casa Blanca

När mamma undrar varför vi inte bara tar bilen upp till huset blir jag full i skratt men inser att hon inte vet att gränderna i gamla stan är trånga och att parkera en bil där är en omöjlighet.

Mitt i anstormningen av frågor så hör jag mig själv svara förklara att vi faktiskt inte håller på att köpa ett hus utan en ruin! Då blir det en fullständigt tyst i bilen men inte en tryckande tystnad bara en fundersam sådan.

Vi ankommer till Almuñécar och tar oss sakta med säkert upp till huset där alla är samlade.  Vi får ännu en gång titta på ”vårt” hus och vår förälskelse bara växer.

Nu visar det sig att det inte finns ett enda papper på huset. Det har varit i familjen ägo så länge att det inte finns någon lagfart. För att få fram den verklige ägaren till huset får man gå till skattemyndigheten för att få fram vem som betalat fastighetsskatten.

Det visar sig också att säljaren som vi mött är ombud för den egentlige säljaren vilka är sju stycken. (Ha i minnet vad vår skallige hjälte sagt om hus med mer än en säljare.) En av säljarna är dessutom bosatt på Kanarieöarna! Tack och lov finns det en fullmakt!
Samma kväll sitter vi på Rådhusplatsen och äter middag och vår gode väns mamma, som varit med på den första visningen, ansluter och får hela den dagens berättelse till livs. Det är hon som då slår fast att huset får heta La Ruina, givetvis, och det fick bli arbetsnamnet initialt