Dag 3, 26 september, 2011

Dags att gå ut på jakt. Våra vänner ringde oss och berättade att deras grannhus är till salu. Vi frågar om vi får våldgästa och kliva upp på deras tak för att se grannhuset uppifrån. Det gick bra men vi fick skynda oss de skulle strax ge sig av hemåt. Sagt och gjort upp taket for vi och huset inspekterades. Ett fint hus, men ville våra vänner verkligen ha oss så nära?? Jovisst, gärna..
-” Men tänk dig för, sa makan, på det huset lyser aldrig solen, det står i konstant skugga. Ta en titt på vägen här nedanför istället där lyser solen och där är det hus tillsalu det vet jag.”

Medan vännerna fortsätter sitt städande och stängande av hus knallar vi ner till gatan nedan för. Calle Antigua – gamla gatan hette den. Vi promenerar den trånga gränden fram och visst har min väninna rätt här är det flera hus tillsalu men vi vet vid det här laget att de kostar..

Plötsligt fångas mitt ögas intresse av en något annorlunda skrift på väggen.

Det är den lilla sjuan som lockar mig till skratt. Sedan tittar jag närmare på vad sjuan står på. Ett sött litet hus minsann…

Ut från grannhuset kliver en liten tant med hund. Min driftige karl frågar damen ifråga om ”La casa es basura o bueno?” På klingande spanska. Damen lyser upp och säger ”Buena, buena.” Sedan brister hon ut i en harang som vi uppfattade som att det enda som behövdes var lite färg. Hon ljög det kunde vi se med våra egna ögon. Dörren passade inte och fönsterna gick inte att stänga. Så att det vara var att måla som hon antydde var inte tillräckligt. Däremot lockade det oss att hon sa ”Poco de dinero” upprepade gånger.

Vi kikade in genom fönster och dörr och suckade och undrade hur skall vi kunna få till en visning av detta hus. Vi kan ju inte ens göra oss förstådda när vi står framför någon än mindre kommer det att funka på telefonen.

Vägg i vägg med det lilla huset ligger en liten Supermercado. Det är varmt, vi går in och köper vatten. När vi håller på att betala fylls entrédörren av en stor karl i blåbyxor, t-shirt och utan hår på huvudet. Denne jätte frågar på klingade brittiska om det fanns någon här inne som behövde hjälp med att översätta. Om det fanns?  JAAA!!!

Vår skallige hjälte erbjöd sig att ringa telefonnumret på väggen för att vi skulle få veta lite mer. När han sedan berättar vad som avhandlats i telefonen tappar vi hakan av häpnad. Huset var till salu för 36 000 euro och han hade bokat en visning för oss imorgon kl 12!

Det visar sig att han är byggare på orten och överöser oss med råd och dåd. ”Kolla innertak, om putsen släppt är det antagligen rost på balkarna och de måste bytas, alltså hela taket tas ner.” ”Om det är mer än en säljare, hoppa av, ingen spanjor har ordning på sina papper och ni får ett elände med lagfarten” Många olika råd haglade över oss men det vi främst tog fasta på var när mannen spände ögonen i mig och sa ”Du gör inte en enda fastighetsaffär i Spanien utan en advokat, hör du det!”

Hur i hela friden skulle vi kunna genomföra en visning på de få orden spanska vi kunde?? Våra goda vänner som hanterar spanska som infödda hade rest hem, vi känner ingen, det är redan måndag eftermiddag… Efter ännu ett samtal med våra goda vänner som nu landat på Landvetter får vi rådet att kontakta deras dotter och måg. Mågen är infödd spanjor från Madrid och har dessutom ett förflutet i byggbranschen.  Vår gode väns mor är också boende på orten och kunde följa med. Nu kändes allt bättre och vi gick och lade oss med en flock fjärilar i magen.