7 oktober, 2011

Klockan segade sig fram denna dag. Klockan 12 ringde jag till advokatbyrån men fick inte tag i María Teresa. Hon var fortfarande kvar hos Notarien lät sekreterare mig veta. Det var svårt att fokusera måste jag medge och när maken tillslut ringde kl tre var jag helt uppskruvad. Allt hade gått bra. Papprerna var påskrivna men det hade varit ett äventyr, det stod klart.

När María Teresa kommit till Notarien så förväntade hon sig givetvis en familj om 14 där. Sönerna, som skulle skriva över huset till sina fruar, som sedan skulle sälja till oss. Men där fanns ingen familj som väntade. María Teresa väntade och väntade men tappade tillslut tålamodet och frågade rakt ut i rummet till de grupper av människor som stod utspridda där, "Finns det någon från familjen Romero López här??" Svaret "Ja" ekade från olika håll i salen. Det visade sig att familjen var sådana ovänner att de inte vill stå tillsammans. Inte heller ville någon ta första steget. Till slut blev María Teresa tvungen att ställa ett ultimatum; antingen kommer ni hit skriver under och hämtar er check eller så blåser vi av hela spektaklet. Då lösgjorde sig en av dem och tillslut troppade bror efter bror med vidhängande fru fram.

Checkar kvitterades och nu var huset vårt!! Jipppi!!

                                              Spanskt köpebrev.