fredag 14 december 2012

Nya bilder, igen!!!

Den gamla fasaden är nerplockad!

 
Torreta, trapphuset, tar form på terrassen.





 

måndag 10 december 2012

Nya bilder

Det känns som att vi sedan september 2011 har väntat på något, först på att köpet skulle gå igenom. Sedan på att hitta en bra arkitekt, därefter ritningar, bygglov, arkeologutlåtande och byggstart. Nu väntar vi konstant på bilder. Bilder som skall visa hur bygget fortskrider.

Eftersom det kan regna rejält när det regnar nere på Costa Tropical så har vi oroat oss för att huset inte skall bli skalskyddat i tid.

Idag kom bilderna som visar ett skalskyddat hus. Jippiii!!!!


Ställning på plats!

Längst bort i det högra hörnet ser man var trapphuset skall komma upp.




Härligt med balkar gjorda för att hålla upp tak istället för de staketpinnar som tidigare gjorde det jobbet!






 

tisdag 4 december 2012

Nya rön


När Demetrios hade plockat ner taket på vårt hus och började närmare undersöka andravåningens golv inser man att det golvet verkligen inte var så hållfast som vi önskat. De balkar som hela våning två vilar på är inga balkar utan staketpinnar!

Vi förstod att Davíd var mycket bekymrad och vi kunde inte annat än hålla med honom. Att ta bort våningens golv innebar inte bara mer arbete men också en fruktansvärd belastning av vår fasad. Om fasaden ramlar så är det inte längre en ombyggnad utan en nybyggnad och det får vi inte tillstånd till…..Nåväl. Istället för att ta ner våning två så lades nya balkar på det gamla våningsplanet när det nya gjutits färdigt tas det gamla ner. På så sätt så slipper vi oron för att fasaden skulle rämna. Dessutom blir ju takhöjden i första våningen högre, hela tio centimeter vann vi. Eftersom vi varit tvungna att höja golvet med fem centimeter för att få in golvvärmen så var vi glada för de tio centimetrarna. Det hade verkligen inte blivit lågt till tak även utan denna stora abrovink men den gjorde det inte sämre heller.
 


Så här ska balkar se ut!

 

Fru flytt



Måndagen den 26 november kl 12,20 dök den upp, flyttbilen. Ur hytten hoppas två raska gossar som med starka armar lastade sin bil full med våra kartonger.  Kartongerna rymmer det mesta som vi kan behöva i vårt hus på berget. Porslin, badhanddukar, lakan, champagneglas, tavlor och altanstolar..

Den fina mattan som blev vävdes av Eva i Kalmar i somras låg väl inslagen i en säck och vår fräcka ”spindel-stol” stod i ensamt majestät i en kartong.

 

Det känns konstigt och spännande att tänka på att nästa gång som vi ser våra saker så är det i vårt kök på C/ Antigua 37!

onsdag 28 november 2012

Cabriolet

Tak är ju någonting som man normalt uppskattar att ha över huvudet. Vår familj är inte på något sätt annorlunda än andra men just idag, just nu är vi glada över att taket är borta!
Här kom trapphuset upp tidigare.

Hörn av sovrum i dagen

Tappan från köksvåningen kom fram här. Här kommer nu badrum att byggas!

Ytterdörren kan man skymta i bakgrunden av en genomskärning av sovrumsgolvet! Hålet är det hål där det skulle ha funnits en balk....
 
Det händer grejer!! Nu ser vi fram emot att ha ett tak igen, men nytt och tätt och snyggt!!
 

onsdag 14 november 2012

Junta de Andalucia, Consejeria de Cultura.

Efter som vi har vår yngsta förmåga boende i Fuengirola under ett skolår så är det mycket som lockar i södra Spanien. Det var extra spännande att resa iväg under höstlovet. Vi skulle träffa vår "lilla" och få se med egna ögon det vi redan sett på Davíds bilder. Och visst var arbetet igång. Bilderna ljög inte men det hade inte heller hänt så mycket mer. Av vår trogne vapendragare Davíd fick vi svaret.
Vår lilla hus är ju, som ingen vid detta laget kan ha missat, beläget på historisk mark. Var man än sätter en spade i marken där på höjden så hittar man något av historiskt värde. Alltså ska vi inte gräva, absolut inte. Både den lokala och regionala byggnadsnämnden, Juntan i Grenada, var bekymrade över detta faktum att vi inte skulle gräva. Hur skulle vi då få vatten och avlopp till vårt hus?? Försökte vi föra dem bakom ljuset?? Davíd visste på råd och lyfte på en golvplatta för att bevisa att anslutning till rör finns sedan tidigare. Han tog ett foto på befintlig röranslutning och skickade detta till nämnda myndigheter tillsammans med ett brev som tydligt förklarade vad det var. Tillbaka kom ett anklagande brev som ifrågasatte varför vi grävt, vi hade ju lovat att inte göra så! På bilden syntes nämligen spår av jord. Jord som enligt avsändaren måste ha kommit från att vi grävt..... Att väggbeklädnaden plockats bort och därigenom blottlagt en gammal stadsmur som är murad med lera tog man inte hänsyn till. Jorden kom givetvis från ett grävt hål och inte från väggar. Nå väl, maken och jag började så smått ilskna till och så gjorde Davíd OCH Maria-Terésa. Ett intyg skrevs där vi dyrt och heligt lovade att vi inte skulle gräva - och det ska vi ju som sagt inte göra - dessutom skrev Davíd ett intyg på att om vi nu grävde så tog han på sig ansvaret. Maken uttryckte sin ilska i följande ordalag "Jag tänker åka dit med intyget själv och fråga vem som är den ynkliga amöba till chicken-shit som inte vågar ta något som helst ansvar!" Han frågade Davíd om de skulle åka dit tillsammans och spela good-guy, bad-guy. Davíd beklagade att han var upptagen den dagen men föreslog att vi skulle åka själva. Sedan tillade han att det kanske var bättre om jag talade med vederbörande. Vi förstod att de inte skulle uppskatta en uppretad ilsken viking. Med milda ordalag förklarade han för maken att det inte funkar så bra med ilska på spanska myndigheter - då flyttar man bara runt pappret och det tar ännu längre tid!

Vi får en fin vägbeskrivning och beger oss norr ut. När vi lämnar Almunécar i arla morgonstund är det härliga 19 grader, men väl i Grenada hade temperaturen sänkts märkbart där var det bara 8 grader!

Resan till Grenada gick via Salobreña över bergen. Det är en otroligt vacker resväg, inte hårt trafikerad och bred och fin motorväg.
Vi hade fått en mycket väl detaljerad körbeskrivning av Davíd, vi hittade snabbt ett parkeringshus och började vår promenad utmed kanalen bort mot Paseo de la Bomba 11 där Junta de Analucia , Consejeria de Cultura ligger.  

 

Det är ett fantastiskt vackert hus.
 


 

Inne var det minst lika vackert, som taget ur en saga..



 

Innanför dörren står en kvinna i säkerhetsvaktsuniform med batong hängade i sitt bälte. Där finns en ”båge” att gå igenom (likadan som de i säkerhetskontrollen på flygplatsen) och en röntgenapparat för medtagna väskor. Vi fick skriva in oss och visa PASS. Ett gott råd är att i Spanien alltid ha med sig PASS när du skall besöka myndigheter. I din plånbok ska du alltid annars ha ett ID-kort utfärdat av polismyndigheten (går kanske bra med dem utfärdade av banker också – men det vet jag inte) eftersom körkort INTE gäller som id-handling i Spanien!

Efter att ha blivit registrerade i besöksliggaren framförde vi vårt ärende och fick passera in. Vi ville få våra dokument inlämnade och stämplade och tänkte träffa Señora (Sra) Immaculada Raya.

Vi gick till stämplings damen. Lämnade in originalet av vårt dokument till henne och fick också vår kopia stämplad. Med detta ärende avklarat kom säkerhetsvakten till oss och frågade om vi hade ett av talat möte med Sra Raya. Det hade vi givetvis inte. Nu var det dags att ta på sig masken som gestaltar” en-förtvivlad-utlänning-som-inte-fattar-något”. Det var inte svårt för just så kände vi oss.

Den mycket vänliga säkerhetsvakten lovade ringa Sra Raya och bad oss därefter sitta ner en stund. Vi förberedde oss på en lång förmiddag i den vackra lobbyn. Döm om vår förvåning när det ett par minuter senare dyker upp en kvinna i 40 årsåldern som presenterar sig som Sra Immaculada Raya!
Vi framförde vårt ärende.  ”Vi vill gärna lämna detta dokument till er direkt. Kommer detta att räcka nu, eller behöver du mer underlag för att ge ditt godkännande?” Vår ögon utstrålade undergivenhet och oro. Jag tillade med underdåning röst att vi gärna kunde vänta på intyget, så att vi kunde få med det hem idag om det underlättade för Sra Raya.

Nej då. Det skulle räcka så bra. Vi behövde inte vänta. Godkännandet skulle komma nästa vecka!
Vi tackade allra ödmjukas och förklarade att vi hade väntat så länge och inte önskade något annat än att få flytta in.

Vi  tackade ännu engång för hennes hjälpsamhet och begav oss ut igen.

När vi promenerat en bit på Paseo de Bomba ringde Davíd och undrade hur det hade gått. Antagligen var han lätt oroad för att makens tunga hade sluntit och att någon form av ”chicken-shit” hade låtit höras i korridorerna på Juntan. Efter vår redogörelse var han mycket nöjd, även om han lät tveksam till den tidsram som Sra Raya hade utlovat. Däremot var han mycket imponerad över att vi lyckats få träffa henne. Något han själv aldrig lyckats med!
Senare på kvällen blev jag varse att María-Terésa inte var särskilt övertygad om den tidsramen heller men imponerad var hon över att vi fått träffa damen i fråga.

Vi fortsatte att imponera på både Davíd och Maria- Terésa eftersom veckan efter närmare bestämt den 8/11 kom beskedet, Sra Rayar intyg var på plats. Allt var klart för ännu en sista instans. (Det känns som att det finns många som är sista…)

 

Så till sist kom ett Whatsapp meddelande från Davíd. Ett vi väntat på i mer än ett år men den 13 november kl 11,43 lyste det upp våra telefoner.

”The license has been taken to the council meeting: official approval! Now you can take out the champagne! Demolition can start now!”

 

 

 

 

 

onsdag 24 oktober 2012

Det börjar hända saker i vårt hus på berget.


Äntligen börjar det hända saker. Med buller och bång har ombyggnationen tagit fart och vi hoppas att det får fortsätta så här. David skickar oss bilder av nedmonteringen och vi går hemma och vankar. Det som skall bli vårt lilla hus i solen börjar ta form!

Trappavsats i köket
Bakre vägg i kök

Köksfönster under befintlig men snart bortmonterad trappa.

torsdag 11 oktober 2012

Skatt

Denna vecka började med endel orosmoln över våra huvuden. Davíd hade inte lyckats få tag i Demitrios, vår byggare. Vad hade hänt?
Vi hade väntat oss att putsen inomhus skulle vara nertagen och att kontraktet skulle vara undertecknat.
I väntan på att allt skall komma i gång har man satt in pontales, stöttor. Vi vill ju inte att vårt tak rasar ner för om det rasar in så faller fasaden och då blir renoveringen en nybyggnation och man får inte bygga något nytt i Gamla stan!!




María-Teresa meddelade att inte heller hon hade lyckats nå honom men som hon skrev
 
"No progress with the builder as he didn't reply my calls.
Because David is still waiting for people from Granada to answer I didn't call the builder at middle night until he answers.
Things move in funny ways sometimes"
 
Och jag är säker på att hon skulle jaga honom till vägs ände om det var nödvändigt. Hon är en otroligt speciell och engagerad person. 
Redan nästa dag kom svaret, Demitrios hade legat sjuk men var nu frisk igen. Kontraktet skrevs färdigt, 22 sidor!!

 
 
Så idag, ÄNTLIGEN, kom vår byggnadslovsskatt. Vi får betala jippi!!!!
 
 

 
 
 

lördag 6 oktober 2012

Alhambra


Alhambra är arabiska الحمراء, 'Al Ħamrā', den röda borgen) och ett stort borg- och palatsområde vid den sydspanska staden Granada. Borgen är belägen på en höjd med utsikt över Sierra Nevada. Den uppfördes av morerna från 1250-talet till 1300-talets slut och är en unikt bevarad byggnad inom västlig islamisk arkitektur. Alhambra var det viktigaste politiska och aristokratiska centret i morernas rike Begreppet "Morens sista suck" kommer från tillfället då Boabdil, den siste moriske härskaren, lämnade Alhambra efter Granadas belägring 1492, vände sig om och såg sitt undersköna palats för sista gången. Hans mor lär då ha utbrustit: "Gråt nu som en kvinna över det du inte kunde försvara som en man".

Efter att ha varit relativt ouppmärksammat av sin samtid i många år gjordes Alhambra populärt som besöksmål av den amerikanske diplomaten och författaren Washington Irving som på 1830-talet bodde i palatset och skrev "Tales of the Alhambra". Detta gjorde intryck på den romantiska samtiden och många turister sökte sig till Alhambra.

Jag är inte ett dugg förvånad över att Boabdil grät när han blev iväg körd från Alhambra, det hade vilken normalintelligent människa som helst gjort. Jag är däremot mycket tacksam över att Washington Irving gjorde den Spanska ledningen uppmärksam på vilken skatt Alhambra är vilket ledde till att man värnar staden och gör den tillgänglig för oss alla. Men var varse, man måste boka biljetter 6 månader i förtid för att komma in i palatset, men det är det värt.

Vi hade glädjen att ha en svensktalade kunnig och engagerad guide - Mercedes - med oss. Vilken fröjd!

Storfrämmat


Vi har som vi redan skrivit många gånger den enorma turen att ha kära vänner som förgyller vår tillvaro, inte bara i Almuñécar, utan samma vänner har vi nöjet att tillbringa tid med även hemma.

Kära vänner skall man ha många av, det gör allt bara ännu roligare och under just denna tripp till Costa Tropical passade 33 av mina kollegor på att komma på studiebesök!

De ankom sent fredag kväll och maken och jag anslöt tillsammans med vår gode väns mor med de 33 i Málaga på lördagsmorgonen.

Vi hade alla tre gått upp i arla morgonstund för att ta 7 bussen som ankommer Málaga kl 8,45. Vi hade tänkt oss en skön promenad genom staden för att möta  ”gänget” vid Picassomuseet.

När vi ankom Málaga så stod regnet som spön i backen så det blev att ta taxi till museet.
Att bli guidad av en guide som kan mer än bara tala om vad man ser är en fröjd. Att samma guide också frågar vad vi ser och vad vi upplever ger ännu mer glädje. Att ha kollegor som gärna delar med sig av vad de ser och upplever är fantastiskt. Så, precis så hade vi det på Picassomuseet.
 

Och vädret! Jo, tack det klarnade upp och vi hade precis lika fint som vi hade hoppats
 

Ännu mera vatten.


Visst hade vi fått höra att det kunde regna på Costa Tropical. Vi är ju från Göteborg, vi vet allt om regn, eller…..?
Nej, det gjorde vi inte men nu vet vi!
 
Hoppas regnet inte är så efterhängset som det är hemma. I övermorgon får vi storfrämmat!
 

Matupplevelser


Det är spännande på många sätt att vara utlänning och inte fatta något. Ett besök hos notarien är ett äventyr liksom på vattenverket och elverket. Till vår stora glädje och tacksamhet så visas vi alltid stor vänlighet när vi på vårt synnerligen taffliga sätt försöker handla mat i de små affärerna runt om i vår lilla stad. Vi försöker gynna dem så gott vi kan även fast det finns inte mindre än två stora Mercadonas i Almuñécar.  Det är så spännande att handla kött hos charkuteristen och bröd i brödbutiken, frukt och grönt handlar man hos grönsakshandlaren. Vi är ju lediga och har tid på oss att gå runt. Än mer spännande kan det ibland vara att gå ut och äta. Framför allt om man far iväg till något litet ställe vars ortsnamn man inte ens kan uttala.

Guájar-Alto, hette det dit vi skulle. Det var så svårt att uttala så vi beslöt kalla det för Robert…. Nåväl uttalssvårigheter eller inte, dit skulle vi för att äta mat hos Carmen…. ”Carmens mat är som om din mormor hade lagat den – på riktigt!” Var vad vi hade hört. Detta måste vi uppleva. Sagt och gjort. Iväg bar det.

”Först till Salobreña, sedan N323 mot Granada ta av GR3204 vik av upp på den gröna bron och kör tills vägen tar slut” Så löd färdbeskrivning, och den stämde.
 

Comidas Carmen låg vid vägsände. Vi knallar in och får veta att det går bra att sitta inne eller ute på terrassen (trottoaren). Vi slår oss ner och börjar fundera på om vi skall dricka vitt eller rött vin till maten. Maken kör så han får bara smaka. Det är varmt 25-27 grader så där. Nå, det får nog bli vitt…
 
 

Som vi bedrog oss…

En yngre kvinna, Carmencita (?), kommer utångandes från restaurangen från andra sidan gatan. I ena handen bär hon en hög med tallrikar, bestick, servetter och två glas. I andra handen en väl urdiskad och flera gånger återanvänd likörflaska. (Det kunde vi läsa ut av den halvt avdiskade etiketten – snacka om återanvändning!) I likörflaskan syntes ett rödvin. Inte genomskinligt utan väl skakat och grumligt… När hon släppt ner din börda på vårt bord, ja, hon släppte ner, får vi veta:”Det är varm soppa till förrätt. Vill ni ha gris, kyckling, kanin, lamm eller get till varmrätt”. I alla fall förstod vi att hon sade så efter en stund då vi fått tolkningshjälp från en hjälpsam engelsman som satt vid bordet bredvid. Han var stamkund och boende i Robert (Guajar Alto- jag måste lära mig detta!!).
 

Jag bestämde mig för lamm och maken bad köket välja för honom. Carmencita lämnar oss och vi hinner knappt vända blicken från hennes ryggtavla förrän hon kommer åter med en tallrik härlig sallad. Jag slår vad om att tomaterna odlades bakom huset! Vi lade med friskt mod upp på varsin tallrik som vi tagit ur tallrikshögen och började äta när Carmencita återvänder ännu en gång. Denna gång med en rostfribunke i handen. Hennes blick på våra tallrikar sade oss att vi gjort bort oss ordentligt. Tallrikarna vi så glatt fyllt med sallad var nämligen ämnade åt den varma soppa som hon nu levererade.

Det var bara att rodna och skrapa tillbaka salladen. Soppan var grå och sjaskig, den såg inte god ut alls. Stora bitar kött och potatis och dill. Den liknade helt enkelt en överkokt makrillsoppa.

En sak är i alla fall säker jag skall aldrig döma soppan efter utseendet igen. Vilken soppa!! Himmel!! Dillen var fänkål, köttet var välkokt och potatisen ljuvlig.  

Kära nån, här gäller det att äta lagom! Om allt är så här gott då blir det bekymmer…

Tack och lov dyker Carmencita snart upp igen. Sliter åt sig den rostfria bunken som alltjämt är halvfull och försvinner in i restaurangen för att ögonblicket senare komma tillbaka till oss med varsin tallrik lastad med kött.

För att försöka undvika nya fadäser gällande tallrikar så väntar vi en stund innan vi vågar oss på att smaka på det som ställts fram. På min tallrik låg det en generös portion av lammkött emedan det på makens tallrik låg en lika generös portion ragu.
 

Ragun bestod av samtliga delar från get bortsett klövar, horn och ögon. Tydligen var den helt ljuvlig för från andra sidan bordet hördes inte ett pip. Mitt lamm var mört och underbart tillagat.

DÅ dyker Carmencita upp med en stekpanna stor nog att steka en Fiat i om man så hade velat. I pannan låg dock ingen bil utan skivad stekt potatis som gonade sig tillsammans med lika stekt grön paprika och tillsammans badade de i mycket olivolja………
 

Och vinet då, undrar den uppmärksamme, vinet… Ja, vinet. Vin kan vara helt fantastiskt och underbart och det var just det, det var.

Vi åt, vi njöt och vi fascinerades över att dessa platser faktiskt finns och inte bara i P Mayles och P Kerrs böcker utan på riktigt. Ännu en gång fick vi anledning att skänka en tacksamhetens tanke. Tänk att vi får vara med om detta!

Efter att ha ätit vår mat och druckit av vinet var vi så nöjda dessutom hade vi så smått vant oss vid Carmencitas bråda uppdykande att vi inte blev så förvånade när potatispannan försvann och likaså våra renskrapade tallrikar. Men vi hann nästan inte blinka förrän hon dök upp igen denna gång med en portion bruléepudding och en portion citronfromage.  Lite förvånade blev vi över att fromagen serverades ur en väldiskad och likaså använd syltburk. (Syltetikett kvar) Men det smakade ljuvligt och slank lätt ner.

Notan? 25 euro för oss båda!!

¡Viva España!

Återanvändning

Vi har många gånger förfasat oss över att man inte har något pantsystem i Spanien för flaskor och burkar. Det finns återvinningsstationer och där verkar det vara så att man endast kan lämna flaskor av olika fasoner.

Däremot har söndagarnas loppmarknad roat oss mycket. Det var ju där vi fann vårt fina handfat som vi hoppas snart ha i bruk.

Davíd verkade mycket förvånad, men glad, över vår vilja att återanvända saker. Detta blev än mer tydligt när han för oss berättade att en av hans andra klienter höll på att riva ett hus i La Herradura och att det där kanske kunde finnas en del godbitar för oss att ta hand om. Sagt och gjort vi for i väg med Davíd i hans bil, tur var väl det – det hade varit svårt för oss att hitta själva - till nämnda klient. En mycket trevlig tysk man som bestämt sig för att bygga nytt.

Tillsammans med oss tre var också den snickare som skulle bedöma huruvida han kunde modifiera det vi köpte, så att det skulle passa vårt lilla hus. Men eftersom trä är en dyr råvara i Spanien så borde tanken på modifiering vara en god ide.

Vilka fynd vi gjorde!

Vi fann en ytterdörr till terrassen.
 

Dörrar till badrum och sovrum.

Galler till terrassdörr, ytterdörr, köksfönster och balkongräcke.


 

Samt en hel garderobsvägg.

Det är härligt med konkreta göromål!!

tisdag 2 oktober 2012

Vatten, vatten bara vanligt vatten.....


Nog för att vatten är vanligt men det är ack så nödvändigt. Vi har ju sedan tidigare fått rör till vårt hus men nu var det dags att koppla upp oss på "nätet".

När man i Spanien har med myndigheter att göra så har vi blivit varse om att det gäller att ha rätt papper (i plural) med sig. För att få vatten behövs följande:

Kopia av köpehandlingen för fastigheten.
Kopior av våra pass.
Kopior av våra N.I.E nummer certifikat
Ett bankkontonummer
Intyg på våra mödrars skolstorlek
Registreringsnummer på grannens bil och ett intyg på att samme grannes hund är vaccinerad mot rabies.... Nej, ljuger jag. Riktigt så illa är det inte, men nästan!

Vi hade stämt träff med vår Davíd, ja, det känns som att han är vår vid det här laget, på tisdagen för att knalla iväg till vattenverket för att teckna avtal med det samma. I väskan hade vi ovanstående urval av dokument, med vissa undantag, grannen har ingen hund, ej heller någon bil. Var skulle han parkera den i de vindlande gränderna i gamla stan?

Vi såg fram emot att få gå dit och säga ” ¿ Quién es en último?” Ett uttryck som man använder sig av och som betyder ”Vem är sist i kön?” på så sätt så slipper myndigheten öda penningar på nummerlappar!!

På vattenverket var det tomt. Det var bara vi så vi fick aldrig briljera med vår nya kunskap men i gengäld gick det hyggligt fort i kön.

Stolta var vi när vi räckte fram alla papper:

Kopia av köpehandlingen för fastigheten.
Kopior av våra pass.
Kopior av våra N.I.E nummer certifikat
Ett bankkontonummer
Intyg på våra mödrars skostorlek

Äsch nu ljög jag igen. Vi hade ju inget bankkontonummer med och morsans skolstorlek struntade de fullständigt i. Utan bankkontonummer inget vatten…

Då den stränga damen frågade var vi bor och vi berättade att alla våra räkningar går vi Maria-Teresa så öppnades alla tidigare så stängda dörrar. ”Jasså, jaha, åh. Ja Maria-Teresa henne känner vi ju alla. Henne är det ordning på…. ”

Kontonumret kunde vi skicka senare!

Redan nästa dag var vattenmätaren på plats.
 
 

Mysteriet med den försvunna fastighetsskatten

Den 21 september kl 19,15 bar det av söder ut igen. Vårt mål var att träffa dottern som har bosatt sig i en spansk familj i staden Fuengirola för att gå på Svenska skolan där under ett år. Dessutom stod besök hos arkitekt, advokat och hus på schemat.

När man reser så sent på kvällen så kommer man fram på natten så klart. Det tar ett tag att ta sig från flyplatsen till Almuñécar så vi var inte i säng förrän fram på småtimmarna. Bara några få timmar senare satt vi i bilen igen påväg till Fuengirola och dottern. Det var härligt att ses igen efter tre veckor.

Lördagen bjöd på härligt väder så när vi kom tillbaka till Almuñecar begav vi oss ut på promenad i solen. Givevis styre vi stegen upp till vårt lilla, lilla hus på berget.

Där hade vi stämt möte med arkitekten som hade lite att förtälja.
Eftersom vårt hus är K-märkt så finns det vissa begränsningar i vår rörelse frihet vad det gäller förändringar, det är något som jag redan har skrivt om. Nu var det så att man från Juntans sida hade vissa betänkligheter om utifallatt vi skulle gräva inne. I så fall så skulle vi behöva ha ett intyg från en arkeolog. När Davíd svarade att vi hade verkligen inte för avsikt att gräva inne, så tyckte de trots allt att vi nog skulle ha denne arkeologs intyg på det samma. Detta intyg var redan fixat och väntade på sin stämpel på Juntan...
Davíd knallar hemåt igen med sin lilla tös i släptåg och vi fortsätter upp på vår terrass och får ännu en gång njuta av dess utsikt.

Det finns ett riktigt bra göteborgst uttryck som jag gärna vill använda här. Det är ordet gottat. För vi gottar oss i solen på taket. Vi njuter och insuper sol och utsikt. Vi GOTTAR oss!!

Näväl, när vi gottat oss färdigt så knallar vi ner igen och påvägen ut genom ytterdörren öppnar maken brevlådan. Den visar sig vara full av reklam av alla de sorter men där finns också två brev från Ayuntameintot i Almuñécar adresserade till Don Armando ....... Breven innehöll våra inbetalningsavier för fastighetsskatten. Men sist jag tittade efter hette vare sig jag eller maken Don Armando........

Trots att vi köpt huset för snart ett år sedan så var det fortfarande registerat på "fel" person.
Skatten är i alla fall betald med rätt inbetalare, dvs maken och jag. Skönt.

Lördagseftermiddagen tillbringdes på stranden. Härligt!!

Fastghetsskattens irrvägar

Hösten närmar sig med stormsteg. Redan i våras insåg vi att vi nog behövde åka ner söder ut för att hålla lite koll någon gång i september. Dagarna innan vi skulle ge oss av kom ett e-postmeddelande där Luca undrade om vi betalat fastighetsskatten i år? Denna skulle betalas i juni-juli eller augusti-september.
Detta hade vi givetvis inte gjort eftersom alla räkningar står ställda i vårt namn men till
Maria-Teresas Velascos adress.
Nåväl ingen panik. Luca fixar och trixar och snart har vi en räkning att betala och allt är ordnat. Ännu en gång var vi tacksamma över att vi har någon som tar hand om oss.

Men varför fick vi ingen inbetalning....

torsdag 13 september 2012

Dagen har kommit...




Äntligen, som vi har väntat. Nästan exakt 11 månader efter att köpebrevet skrevs under så fick vi vårt byggnadslov! Notera den eftertraktade stämpeln!!!

Byggfirman Hedimars är kontaktade. María-Teresa filar på kontraktet... Nu kan bygget äntligen få starta. Måtte det nu inte komma några nya hinder ivägen. Vi vill flytta in!!!!

torsdag 6 september 2012

En sanndröm??

Natten mellan den 3 och 4 september drömde jag att vårt byggnadlov var klart och att det bara var att betala in den skatt som krävs för att få börja bygga!!

Full i skratt skrev jag till vår vän arkitekten Davíd på www.oikosarquitectos.es, och bad honom skyndsamt kontakta Juntan för att höra om jag möjligen drömt en sanndröm. Nåväl, så lätt gick det inte men igår kom det fantastiska beskedet:

"I have spoken with someone in the Junta... the guy that I usually talk with was busy. The lady has checked our file and...the file is ready an it remains to be signed and delivered!"

Helt otroligt. Nu skall skatten, en avgift för byggnation, betalas, kontrakt skrivas på (det gör Maria-Teresa för oss) och sedan KÖR VI!!!

Byggfirman CONSTRUCCIONES HEDIMAR, är firman som står med hammaren ihögsta hugg. Det är de som redan har försett oss med vatten och även varit behjälpliga vad gäller elen.

Förhoppningsvis kan samma byggfirma börja tömma huset på lösa föremål redan nästa vecka och förstärka väggar så att dessa inte faller ner när man tar ner taket. Jippiiii!!

Äntligen, äntligen händer det något.





 

söndag 8 juli 2012

På ort och ställe

Hemmavarande dottern och jag har tagit tillfället i akt att ge oss av söder ut. Maken hade uppdrag hemma och fick inte åka med, sonen valde att tillbringa sommarlovets första veckor hos morföräldrarna på Smögen.


Vi hade fått hintar från David att det nog skulle vara oss till gagn om någon av oss tillsammans med honom besökte de olika myndigheter som sitter på våra papper.


Om det inte varit så att vi träffat David och fått en positiv bild av honom hade vi nog trott att han ljög när han förra veckan ringde oss och förvivlat berättade föjande historia.


Våra papper lämnade den 6/6 byggnadsnämden i Almunecar efter att ha skrivits på av alla och pappret skulle nu vara på väg till Junan i Granada för sista gången!! Ljubel och klang!

Champagnen lades på kylning och mungipor pekade uppåt..tills på fredagen. Då en fullkomligt bedrövad David ringer igen och berättar att just vårt tillstånd hade gått iväg men det var inte påskrivet, hade hamnat emellan. Nåväl det gick med taxibud till avsändaren för påskrift. Jaha, tur att vi inte hunnit öppna champagnen i alla fall. På måndagen hör vi från David igen. Denna gång är han uppgiven. Mannen, the technicer, som skall skriva på vår papper, det som HAN missat, har gått och brutit benet i helgen.... Kunde bara jobba någon timma om dagen. Inte för att jag tror att mängden arbetstimmar förändras så mycket men ändå?


Nu menade David att det vore bra om vi kunde dyka ner hit och gå med honom till alla olika instanser, och givetvis gör vi det. Dotter och jag var inte nödbedda - resan var faktiskt redan planerad, beställd och betald - och ankom på utsatt tid sent om aftonen den 15/6.


Den 16/6 promenerar vi iväg för att hälsa på huset. På fasaden ser vi för första gången med egna ögon beviset för att något händer. Förutom elskåpet finns luckan för vatten!!