Matupplevelser

Det är spännande på många sätt att vara utlänning och inte fatta något. Ett besök hos notarien är ett äventyr liksom på vattenverket och elverket. Till vår stora glädje och tacksamhet så visas vi alltid stor vänlighet när vi på vårt synnerligen taffliga sätt försöker handla mat i de små affärerna runt om i vår lilla stad. Vi försöker gynna dem så gott vi kan även fast det finns inte mindre än två stora Mercadonas i Almuñécar.  Det är så spännande att handla kött hos charkuteristen och bröd i brödbutiken, frukt och grönt handlar man hos grönsakshandlaren. Vi är ju lediga och har tid på oss att gå runt. Än mer spännande kan det ibland vara att gå ut och äta. Framför allt om man far iväg till något litet ställe vars ortsnamn man inte ens kan uttala.

Guájar-Alto, hette det dit vi skulle. Det var så svårt att uttala så vi beslöt kalla det för Robert…. Nåväl uttalssvårigheter eller inte, dit skulle vi för att äta mat hos Carmen…. ”Carmens mat är som om din mormor hade lagat den – på riktigt!” Var vad vi hade hört. Detta måste vi uppleva. Sagt och gjort. Iväg bar det.

”Först till Salobreña, sedan N323 mot Granada ta av GR3204 vik av upp på den gröna bron och kör tills vägen tar slut” Så löd färdbeskrivning, och den stämde.

 

Comidas Carmen låg vid vägsände. Vi knallar in och får veta att det går bra att sitta inne eller ute på terrassen (trottoaren). Vi slår oss ner och börjar fundera på om vi skall dricka vitt eller rött vin till maten. Maken kör så han får bara smaka. Det är varmt 25-27 grader så där. Nå, det får nog bli vitt…

 

 

Som vi bedrog oss…

En yngre kvinna, Carmencita (?), kommer utångandes från restaurangen från andra sidan gatan. I ena handen bär hon en hög med tallrikar, bestick, servetter och två glas. I andra handen en väl urdiskad och flera gånger återanvänd likörflaska. (Det kunde vi läsa ut av den halvt avdiskade etiketten – snacka om återanvändning!) I likörflaskan syntes ett rödvin. Inte genomskinligt utan väl skakat och grumligt… När hon släppt ner din börda på vårt bord, ja, hon släppte ner, får vi veta:”Det är varm soppa till förrätt. Vill ni ha gris, kyckling, kanin, lamm eller get till varmrätt”. I alla fall förstod vi att hon sade så efter en stund då vi fått tolkningshjälp från en hjälpsam engelsman som satt vid bordet bredvid. Han var stamkund och boende i Robert (Guajar Alto- jag måste lära mig detta!!).

 

Jag bestämde mig för lamm och maken bad köket välja för honom. Carmencita lämnar oss och vi hinner knappt vända blicken från hennes ryggtavla förrän hon kommer åter med en tallrik härlig sallad. Jag slår vad om att tomaterna odlades bakom huset! Vi lade med friskt mod upp på varsin tallrik som vi tagit ur tallrikshögen och började äta när Carmencita återvänder ännu en gång. Denna gång med en rostfribunke i handen. Hennes blick på våra tallrikar sade oss att vi gjort bort oss ordentligt. Tallrikarna vi så glatt fyllt med sallad var nämligen ämnade åt den varma soppa som hon nu levererade.

Det var bara att rodna och skrapa tillbaka salladen. Soppan var grå och sjaskig, den såg inte god ut alls. Stora bitar kött och potatis och dill. Den liknade helt enkelt en överkokt makrillsoppa.

En sak är i alla fall säker jag skall aldrig döma soppan efter utseendet igen. Vilken soppa!! Himmel!! Dillen var fänkål, köttet var välkokt och potatisen ljuvlig.  

Kära nån, här gäller det att äta lagom! Om allt är så här gott då blir det bekymmer…

Tack och lov dyker Carmencita snart upp igen. Sliter åt sig den rostfria bunken som alltjämt är halvfull och försvinner in i restaurangen för att ögonblicket senare komma tillbaka till oss med varsin tallrik lastad med kött.

För att försöka undvika nya fadäser gällande tallrikar så väntar vi en stund innan vi vågar oss på att smaka på det som ställts fram. På min tallrik låg det en generös portion av lammkött emedan det på makens tallrik låg en lika generös portion ragu.

 

Ragun bestod av samtliga delar från get bortsett klövar, horn och ögon. Tydligen var den helt ljuvlig för från andra sidan bordet hördes inte ett pip. Mitt lamm var mört och underbart tillagat.

DÅ dyker Carmencita upp med en stekpanna stor nog att steka en Fiat i om man så hade velat. I pannan låg dock ingen bil utan skivad stekt potatis som gonade sig tillsammans med lika stekt grön paprika och tillsammans badade de i mycket olivolja………

 

Och vinet då, undrar den uppmärksamme, vinet… Ja, vinet. Vin kan vara helt fantastiskt och underbart och det var just det, det var.

Vi åt, vi njöt och vi fascinerades över att dessa platser faktiskt finns och inte bara i P Mayles och P Kerrs böcker utan på riktigt. Ännu en gång fick vi anledning att skänka en tacksamhetens tanke. Tänk att vi får vara med om detta!

Efter att ha ätit vår mat och druckit av vinet var vi så nöjda dessutom hade vi så smått vant oss vid Carmencitas bråda uppdykande att vi inte blev så förvånade när potatispannan försvann och likaså våra renskrapade tallrikar. Men vi hann nästan inte blinka förrän hon dök upp igen denna gång med en portion bruléepudding och en portion citronfromage.  Lite förvånade blev vi över att fromagen serverades ur en väldiskad och likaså använd syltburk. (Syltetikett kvar) Men det smakade ljuvligt och slank lätt ner.

Notan? 25 euro för oss båda!!

¡Viva España!