Ja, hur svårt kan det vara. Antagligen inte svårt alls om
man kan språket... Kanske frågan egentligen skall omformuleras, vem är så tokig
att hon/han får för sig att köpa en ruin och omvandla den till en juvel i ett
främmande land. Ett land vars språk hon/han inte på något sätt är bekant med,
inte heller med dess kultur eller byggnadsregler. Vem gör något sådant och vad
i hela friden tänker de på??
Svaret är enkelt, vi, Åse och Bengt, har gjort så. Vi kan
inte språket, vi kan inte byggnadslagar eller regler i Spanien, kanske inte ens
tillfullo i Sverige. Vi blev helt enkelt förälskade och, som bekant,
tankeförmågan blir klart decimerad när man är förälskad....
Först förälskade vi oss i orten Almuñécar.
Jag tror att det är lätt att säga att många med oss har
drömt eller drömmer om ett ställe i solen. Ett ställe att rymma till under de
kalla och långa vintrarna i Sverige. Vi hade kommit så långt i våra drömmar att
vi hade en önskelista som vårt drömställe skulle uppfylla. Vi hade också
bestämt att innan vi är 50 så ska vi ha vårt ställe klart. Vi ville inte vänta!
Önskelistans innehåll var inte jättelång utan såg ut ungefär så här.
Vi ville bo i en levande by/stad. På en plats dit vi kunde
åka när som helst under året, en plats som inte stänger den första september
för att öppna igen i april. Det var viktigt att det fanns olika alternativa resesätt
dit, inte endast flyg utan även tåg, bil och buss. Vi skulle kunna klara oss
utan att åka bil när vi var på plats. Närhet till hav ett måste.
Dessutom skulle vi ha råd, inte att förglömma.
Nåväl, sommaren 2011 hyrde vi en lägenhet i Calahonda i
närheten av Marbella och en eftermiddag i juni satte vi oss i bilen för att
tillsammans med två av våra barn åka genom Europa, ner längst spanskasolkusten för att
titta efter om vi kunde finna ett ställe som fyllde samtliga krav. Med oss i
bilen fanns förutom vårt eget bagage även en kökslucka till en diskmaskin samt
en strandskata i plåt. De båda sista föremålen skulle få åka med oss till våra
kära vänners hus där lucka och skata skulle bosätta sig.
Efter en härlig resa genom Europa kom vi till Spanien och
efter att ha kört hela kuststräckan hade vi ännu inte hittat vårt
smultronställe. Maken, som är en pragmatiskt och krass sort uttryckte som
följer:
-"Nej du, Åse. Du kan allt glömma Spanien. Jag vägrar bo
i block 8, våning 4, cell 7 på ett konstruerat golfresort som stänger i
september."
(Vi tycker båda om att spela golf så ingen skugga över
golfmänniskor eller banor heller - för allt i världen - det passar inte oss
bara att bo så)
Jag svarade att för mig spelar det ingen roll vilket språk
de talar i landet vi skall bo, bara det är varmt. Vi bestämde oss för att lämna
tanken på en plats i Spanien, det finns ju trots allt många vackra länder i
södra Europa eller hur? Vad är det för fel på Italien, Frankrike, Grekland,
Kroatien?? Inget så vitt jag vet.
I bakluckan pockade strandskata och lucka på vår
uppmärksamhet och vi styrde kosan mot den ort där våra vänner har sitt
sommarviste, Almuñécar.
När vi svänger av motorvägen mot Almuñécar Oeste och passerar
Herradura så breder Almuñécar ut sig som ett smycke utmed kusten.
Då utbrister maken
-"Här ska vi
bo."
Jag vet av erfarenhet
att det är svårt, nästan omöjligt att påverka en envis norrlännings beslut och
varför skulle jag. Som sagt vilket språk de talar struntade jag i bara det var varmt
och vackert så varför inte.
En dag i Almuñécar gjorde oss än mer säkra och nu var det
bara att börja leta.
När vi kom hem så bokades genast en ny resa, denna gång per
flyg, till Spanien, för att se oss omkring.
Och, ja, strandskata och lucka kom fram och är nu tryggt
installerade i ett vackert casita i gamla stan i Almuñécar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar