Dan före dopparedagen

Efter att under tre år tillbringat jularna i Kosta åkte vi söder ut detta år.

När vi ankom sent om kvällen den 22 december var det nästan mörkt. Denna gång hade vi beslutat att vi inte skulle hyra någon bil. Istället skulle vi klara oss med de lokala färdmedel   som står till buds. Det är något vi verkligen kan rekommendera.

Det är härligt att inte behöva köra själva.

Den yngsta dottern mötte oss alla på bussterminalen i Malaga. Med oss ner till Spanien hade vi denna gång sonen och mormor och morfar (ja, barnens alltså!).

När vi vaknade nästa morgon möttes vi av strålande sol och klarblå himmel. Det var svårt att förstå att det faktiskt var den 23 december. Så fort som vi fått på oss kläderna lämnade vi den hyrda lägenheten och begav oss ut med endast ett mål i sikte, vårt hus.

På vägen dit fann vi detta vackra dike.

 

Husets framsida är helt täckt av en ställning med vidhängande skyddsnät. Vi hade fått reda på att vi inte fick gå in. Huset är att betrakta som en byggarbetsplats så om vi vill gå in måste vi ha byggledaren med oss och det var svårt att skaka fram en sådan en tidig söndagsmorgon.  Vi fick tåla oss till julaftons förmiddag. Då hade Davíd lovat möta oss för att vi tillsammans med honom och Demetrio gå in i huset.

Men vi kunde se att huset numera har nya fönsteröppningar och dessutom ett hål för balkongdörren!